När jag var liten sa mamma ofta att vi måste haft helt olika uppfostran, min syster och jag.
Då tyckte jag bara att det var en konstig sak att säga, men nu, när jag själv har två barn, förstår jag huppsmupps vad hon menade!
Första barnet - ORO, oro, ORO, oro... Tänk om det blir fel! Om jag gör si kan det bli si. Men om jag gör så kan det bli si, fast på annat och minst lika dåligt sätt. Ständig oro över att nåt blir fel, ständigt funderande på om det jag gör skadar mitt barn (psykiskt, alltså).
Andra barnet... lekande lätt! Visserligen kan jag fortfarande drabbas av "nu misshandlar jag mitt barn-oro"-attacker, men de är små och försvinner snabbt.
Om det är jag som blivit starkare och mera tillitsfull eller om jag bara inte har tid att fundera lika mycket vet jag inte - men skönt är det. Mina barn lär bli lika skadade/oskadade oavsett hur mycket jag oroar mig, så egentligen är det inte lönt att oroa sig. Nån har sagt nåt smart i stil med att oro innan är samma som att uppleva situationen två gånger, och det är sååååå sant.
Men... med Elias oroade jag mig ständigt för vad jag skulle ställa till med, och de tankarna var ändå hyfsat uthärdliga. Med nytillkomlingen drömmer jag istället mardrömmar nästan varje natt, mestadels handlande om att jag tappar Jesper från hög höjd/Jesper faller från hög höjd, fastnar och jag kan inte nå honom/Elias blir kvar på perrongen när tåget (innehållande mig och Jesper) går/någon snor Elias och med Jeppspepps i famnen kan jag inte springa efter - ni fattar. Inte somnar man om lätt efter såna drömmar...
Jag tröstar mig med att jag hinner sova när jag blir pensionär. :-))
