Inte-frågor

Svenskläraret påpekar...

1. Ni ska få ett exempel på, i min värld, äckliga inte-frågor:
"Kan du inte hjälpa mig?"
En sån fråga är redan svarad på, eftersom det enda möjliga svaret är att hjälp inte kan fås. "Nej, jag kan inte...", eller "Ja, du har rätt i att jag kan inte..." Alltså inte en fråga, och ska sålunda inte ställas med frågetecken bakom. Används som konstaterande; "Nähä, du kan inte hjälpa mig.".
Jag tycker verkligen illa om inte-frågor. Det är nästan värt att bli ett hat-objekt, men bara nästan.

2. Skillnad på var i meningen "inte" kommer...
"Jag hoppas att hon inte vinner." är en helt annan sak än "Jag hoppas inte att hon vinner.". Den första betyder ju att jag vill att hon inte ska vinna. Jag vill att någon annan ska vinna. Den andra betyder att det inte spelar någon roll vem som vinner, hon är lika bra/dålig som någon annan. Om hon vinner är det lika OK som om någon annan gör det. Vinner, alltså. I den första meningen ligger tyngden på att hon inte ska vinna, i den andra på att jag inte lägger min röst på någon särskild - sålunda två vitt skilda betydelser.

3. Jag tror helskarpt på teorin om att inte använda "inte" när det handlar om barn. Övriga får hänga med på det, jag försöker helt enkelt att inte använda inte. (Det märks väl tydligt i det här inlägget, eller hur? *S*)
"Glöm inte" är ett äckligt uttryck, för det vi hör är "Glöm" eftersom hjärnan tydligen ignorerar "inte". Alltså försöker jag vara konsekvent i att använda "Kom ihåg" istället, mycket bättre. Trevligare att minnas än att glömma!

Nog svenskaundervisning (inte svenska undervisning!) för ikväll, eller vad säger ni?

Ett problem?

Jag slåss ofta med om problem är problem eller inte...
Ta t ex vårt badrum: Jag irriteras ofta över att det "bara är jag" som fyller på tvålflaskan, som sorterar bort de femton extra handdukarna, som slänger gamla schampoo-, balsam- och tvålflaskor, osv. Listan kan göras lång. Någon envisas dessutom med att hänga duschdraperiet över badkarskanten så att allt vatten från draperiet samlas i en liten "ficka" och tyget blir slem-äckligt på nolltid.
Frågan är bara om det egentligen är ett problem? Om jag hade ett eget badrum - skulle det "allmänna" då se ut som Jerusalems förstörelse, eller skulle någon annan städa emellanåt? Om det är så att de övriga då skulle städa är det ett problem: då tror familjen att de har en hushållerska. MEN - om de övriga inte skulle bry sig och det alltså bara är jag som störs av oredan är det ju egentligen inte ett allmänt problem utan bara mitt.
Om det är bara mitt problem är det något jag behöver ta ställning till; om jag stör mig ska jag göra nåt åt det, annars ska jag släppa det.
Om det är ett allmänt problem behöver familjen en rejäl "däng", lämpligen med en blöt handduk, eller kanske med det slemmiga draperiet... (Jag törs skriva så eftersom jag aldrig faktiskt skulle slå dem.)

Det är bara ett exempel. Tyvärr innebär det oftast att jag inte kommer någonstans, utan bara blir frustrerad och ännu mer irriterad eftersom jag inte vet om det är ett problem eller inte, och fortfarande retar mig på diverse tjafs i badrummet... som kanske inte är ett problem. Varför ska man gå omkring och vara irro över nåt som kanske inte är ett problem? Fast om det är ett problem har jag ju all rätt att vara arg och irriterad.

SUCKKK!!!

Förkylt!

Måndag insjuknade den äldre sonen i förkylning. En knepig sådan, hög feber som kom och gick och inte så mycket mer. Sen blev han lite snorig, men inte ens så att det krävde nässpray. Tisdagen blev så även minstingen sjuk, samma feber men med tillägg rinnande näsa. Tack och lov för att små barn inte har några bihålor! Veckan gick, maken var hemma förmiddagarna och jag eftermiddagarna...
Så kom fredagen och jag sov hela eftermiddagen (maken tog VAB hela dagen) och hela lördagen, HÖG feber och totaldäckad. Näsan helt igentäppt! (Det var ungefär då jag skrev sist.)
Tack och lov hann jag komma på benen något innan Janne blev sjuk - för honom satte sig förkylningen inte bara på hans stackars misshandlade nacke utan på balansnerven. Sålunda kan han ännu inte stå upp utan att världen leker Pariser-hjul... Efter en vecka och tre dygns Rinexinbehandling som inte funkade gav jag upp och på lördagen (en vecka senare, alltså) fick jag nåt slags penicillin mot bihåleinflammation. Maken fortfarande dålig, och han har varit till läkaren två ggr hittills men blir inte bättre. Suck. Jag är åtminstone på benen nu inne på tredje, snart fjärde, sjuklingsveckan...

JAG ÄR LEDS! Nu får det banne mig bli -35 i en vecka så alla bacilluskerna dör nån gång! Det går magsjukor och dunderförkylningar, och en kompis som fått barn 8 feb har ännu inte kunnat besökas på grund av alla sjuklingar i huset eftersom jag inte vill bära dit nåt. Lilla pyret har dock fått sin presentpåse igår, insträckt som hastigast genom dörren, eftersom hon snart vuxit ur sina presenter. Men jag vill ju SE henne ordentligt, ju! (Och faktiskt bli lite babysjuk...)

Så ligger läget just nu, och jag ber min "fanclub" om ursäkt både för tituleringen och för att jag är så sällan här, men eftersom maken är däckad gör jag ALLT hemma och har inte så mycket tid kvar för lyxbloggande. För det är lyx att faktiskt ha tid och framför allt ork att babbla om "mig och mitt"...

Och, för att förklara mina ord, så handlar "mig och mitt" enbart om min blogg. Inte andras. "Fanclub" skriver jag bara för att det känns så lyxigt att ha människor som efterlyser mig! Listoplisto är visserligen någon jag känner och tycker om sen tidigare, men övriga är ju faktiskt människor som inte vet nåt om mig sen tidigare, som bara gillar min blogg osv, och det är himmmmmmmla glädjande och självstärkande!

Påskpussar till världen! (Men med mellanlägg för att inte sprida förkylningen...) :-)

Bars...

...å ed sjududdradde förkyldigg. Vet di hur hebbskt det är? Bagsjuka är värre, bed där huvvets spräggdigg hade varit ed befrielse då är det sydd ob ed. Sådeså!
Tägker därför idte skriva så bycket bera, ska gå och krypa der i bid självöbkadde vrå och bara tycka just sydd ob big.

*sddddörrrrrrvel*