Kläder...

Har tidigare skrivit om min FANTASTISKA 80-talsgarderob, men påmind av Blue måste jag ju bara skriva lite till.
Jag tillhör de lyckliga (?) som inte har behövt byta garderob sen högstadietiden, men det innebär även att det hänger en hel del sliskigt i omnämnt utrymme. Jag har fortfarande kvar en pepitarutig grönsvart kavaj, inköpt på EMMAUS i Luleå (tyvärr nedlagd second hand-butik i Svartöstan) nångång under nämnda årtionde, och den är inte använd på... ja, sen dess. Mina smalrandiga ballongbyxor (de hade nåt annat, mycket roligare namn?) är nedpackade, liksom min illgröna storskjorta, men jag brukar ramla över dem emellanåt och sucka nostalgiskt. Eller, kanske inte nostalgiskt, snarare "Hur i h-vete kunde man gå klädd sådär?". (Nej, jag tänker inte på gymbrallor, de kom senare. Och var faktiskt ännu fulare.)
Antagligen kommer vi att tänka lika om kläderna vi bär nu... fast jag tror inte det. Modet är inte MODE på samma sätt, vi har - tack och lov - fått nån slags mångsidighet. Dock har näst äldste grabben i huset påtalat att det är konstigt hur man ändras, han trodde aldrig att han skulle tycka att baggybrallor var konstiga. (Sagt alltså av en som gärna visar kallingarna och halva rumpan. Bör därför tas med visst mått av skepcism.)

Här skulle jag gärna göra som Blue föreslog (modeblogg), för det vore ju inte helt fel att visa världen HUR MAN SKA GÅ KLÄDD, men jag är nog, egentligen, inte rätt person för det. Även om jag har en massa vettigt TYCKANDE, så uppvisar min garderob nog inte ett enda plagg som skulle kunna anses vara representabelt i dessa sammanhang. Det mesta är köpt på rea eller second hand. Mycket är daterat -85. Iofs torde väl en äkta 1800-talsklänning funka i alla lägen? Eller en komplett frack?

Tidigare hade jag en teori om att jag nog låg lite före trenden - jag sydde fransar på mockakavajen ett halvår före de kom i butik, och mina Dachstein-kängor inköptes (för 350 pengar) ungefär lika långt före Ecco-varianterna (som kostande BETYDLIGT mycket mera) fanns i skyltfönstren... men jag har, tro´t eller ej, insett att så inte är fallet. Jag är bara hopplöst ute.

Fast jag trivs rätt bra med att inte måste springa till affären varje gång nån Idol-kändis svansar förbi en kamera. Jag trivs riktigt bra med att inte veta vad som gäller. Att kunna sitta där som värsta pensionären* och beklaga mig över att fjortisarna har mer smink än kläder och skratta åt killarna som försöker springa med byxorna mellan knäna.
Jag är rätt stolt över att jag inte varit en riktigt så död fisk.**

Och än en gång hamnar jag in på något HELT annat än jag tänkte när jag började skriva.

(* Det är inte menat som en förolämpning. Faktiskt.)
(** Jag var en antidöd fisk, som ansträngde mig för att INTE äga några modeplagg.)