Sjuka barn...

...ger tid till datasittande. Skvättvis, iallafall.
Magsjuka (någon annans) kan vara av halvgodo ibland. Stackars liten får vara hemma med mamma hela dagen och jag får fem minuter mellan varven att sitta och göra ingenting vid datorn. Fem minuter mellan varven till min stackars efterkälksblogg som får en liiiiten uppdatering och jag tar mig tid att plocka lite, tvätta undan jättehögen i källaren och lite annat efterkälksgöra.

Är nu officiellt arbetslös.
Tänkte använda tiden till att uppdatera mig via MiROi, att plugga är roligt och jag kanske får lite användbara papper. Varför finns det inga gamla tiders kontorist-jobb? Sortera papper, skriva brev, göra löner, koka kaffe, hålla ordning på chefens mötestider...

Apropå söta sovande barn

så behöver jag "Tjorven & Mysak" i ljudform, eftersom minsta sonen bestämt sig för att se hur långt ett kassettband är. Bandet gick inte att rulla in igen, det har t o m blivit en knut på det (hur han då lyckades med det?)... Någon som har några idéer?

- - -

Nu tänker jag skriva det som jag EGENTLIGEN skulle skriva...

- - -

Så blir man kanske arbetslös igen då. Jag är inte uppsagd, men imorgon får jag veta hur min framtid ser ut på just detta jobbet. Jag tror fortfarande att jag får jobba till augusti, dock finns en liten möjlighet att mitt DRÖMJOBB kommer nerdimpande i min famn om någon månad... Jag tror jag har en aning om hur jag ska göra. :-)

Det skulle dessutom, som en fantastisk bonus, innebära att jag skulle få mera tid över - gissa vilken blogg som skulle prioriteras??? :-D

Hon är så söt när hon sover...

...är en riktigt bra låt. Melodin fastnar så till den milda grad och texten är tänkvärd (fast jag minns den inte så här på rak arm), och jag konstaterar att just ovan nämnda strof stämmer väldigt bra även på mina söner.
De sover just nu.

(Här skulle jag kunna skriva ett seriöst inlägg om hur fantastiska de är, hur vackra, hur änglalika och ljuva, ett långt inlägg om barns fantastiska varande, om hur tacksam jag är över mina barn - men det hade inte varit lika skoj. Inte lika rensande, heller. Därför gör jag inte det.)

Hur underbara våra barn än är är det skönt när huset är stilla. När ingen springer som om elden var lös och golvet på övervåningen bara måste ramla ner. När ingen skriker eller slåss om vem som ska stå på just den fläcken i lekrummet. När ingen spelar inte-i-min-smak-musik och sjunger med vääääääldigt falskt och entonigt (syftar dock inte på de yngre barnen) och när det enda som hörs är lugna, försiktiga andetag...

Men om jag inte hade haft stöket på dagarna hade jag inte uppskattat lugnet nu? :-)

D-vitamin

Beklagar, men datorns grafikkort hade gett upp.
Efter att ha skrivit om misshandeln av våra barn känns det mesta futtigt, men jag såg ett inslag på TV nyss om D-vitaminintagets påverkan och det kändes som ett trevligt ämne att skriva om...

Vetenskapsmagasinet (eller vad det då hette) pratade med en massa forskare lite här och där i världen som alla kommit fram till att D-vitamin är viktig för vår hälsa. Framför allt för oss som bor på mindre solrika områden är extra D-vitaminintag ett bra sätt att undvika alla möjliga krämpor, och jag låter mig luras: Jag kommer att köpa D-vitamin i någon form och dela ut till familjen. För tänk om det är så enkelt? Jag gillar enkla och snabba lösningar, och den här känns klart lockande.

Här tappade jag inspirationen...
Återkommer KANSKE med länkar till nån som skrivit nåt vettigt om D-vitaminer.

Det måste finnas...

...nåt vi kan göra! Det bara måste!

Att sitta vid köksbordet och gnälla funkar inte. Inget att kommentera.
Att prata med lärare funkar inte, de tycks vara lägst på den skolhierarkiska stegen (märkligt nog, eftersom de är de vuxna som faktiskt har mest inblick i hur skolan fungerar i praktiken).
Att prata med rektor funkar bevisligen inte, trots att rektorn borde vara den som har mest att säga till om på skolan. Men rektorerna verkar vara anställda för att spara in pengar.
Att prata med utbildningsansvarig nämnd på kommunen funkar inte. De skiter i vad vi "icke-insatta" och icke-politiker anser, för "vi vet ju inget". Eller, som en politiker här sagt; "Det är ju på en högre nivå"... (menande på att vi föräldrar inte fattar nåt.)
Att prata med media funkar inte. Åtminstone har ingen hört av sig ännu en vecka efter att jag skrivit till en av våra större dagstidningar. Detta trots att jag bara rabblat upp, sakligt, kortfattat och konkret, vad som brister på vår sons skola.
Jag har provat få tag i någon på skolverket, men de hänvisar till kommunen.

Vad har vi kvar? Vem ska vi vända oss till?

Jag är VÄLDIGT sugen att anmäla alla föräldrar på aktuell skola till polisen. Anmälan skulle gälla misshandel av våra barn.
Att skicka mitt barn till skolan när jag VET att mitt barn då riskerar både fysiska och psykiska övergrepp måste klassas som barnmisshandel.

"Säg inte åt nån..."

Som vuxen får du ALDRIG säga åt ett barn att inte säga nåt till någon annan!

Kalle ger sig på Olle, Sara, Eva, Anna och Pelle. Säger elaka saker, stampar på deras fötter och avslutar det hela med att ge en höger åt Sara, som försöker hindra honom från att fortsätta. Denne Kalle ska vara "punktmarkerad", och den här dagen fanns otroligt nog den markerande vuxne precis brevid.
Fast den vuxne vänder ryggen till och låtsas som om det regnar.

När några av de drabbade barnen vill berätta för fröken säger den vuxne:
"Det behövs inte."


Mycket här är fel, men värst är den vuxnes ord att inte säga till någon annan. När sedan fule gubben kommer och säger "säg inte åt nån" - hur ska barnet veta vem han/hon ska lyssna på? Den första men inte den andra?


Ett krav ställt till alla vuxna:

Uppmuntra barnen att berätta!

Oskyldigt dömd?

Jag har fått uppfattningen att enligt svensk lag är vi oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Detta har jag uppfattat som största byggstenen i det svenska rättssystemet. Det måste vara feluppfattat, eller också lyder inte försäkringskassan under svensk lag?

Som förälder behöver jag ibland "VAB-a", alltså ta ut tillfällig föräldrapenning när mina barn är sjuka. Jag har varit hemma med minstingen sedan onsdag eftersom han är febrig, snoret rinner och han är allmänt hängig, och när jag går in på Försäkringskassans hemsida står "Från och med den 1 juli 2008 ska en förälder, i samband med begäran om tillfällig föräldrapenning, styrka barnets frånvaro med ett intyg från den förskola, familjedaghem, fritidshem eller skola där barnet i vanliga fall är."

???
Var jag inte oskyldig tills en domstol förklarat mig skyldig? Är helt plötsligt alla småbarnsföräldrar både brottslingar och dömda? När blev Försäkringskassan en rättslig instans???

???


Den blåa sörjan till regering STINKER.

Har mitt sår slutat svida nu?

Vad svarar man på det?

Vad gör man när sonen gång på gång frågar samma fråga, och inte minns att han frågat?

*gagagagagagagagagagagagagagaggagagagagagaga*
- Mamma, vems bil är det där?
- Jag vet inte, jag känner inte den som kör.
- Vem då?
- Han i bilen.
- Vilken bil?
*gnggnnnnnnnnnnnnnnnnnngngggggggg*

Jag trodde i min enfald att fem-sex-åringens frågekaskader skulle vara hanterbara.
Jag tror inte det längre.

Finns det utbytesbatterier för slutfrågade mammor?

När barnen sover...

...dansar parenteserna på bordet. Jepps pepps. Så är det:
Jag diskar undan det jag inte hann efter middagen eftersom Jeppspepps var grinig (yngste sonen, alltså). Jag sätter igång en tvättmaskin, viker undan och röjer lite i garderoberna. Fotrafsar undan på golvet i Lias rum, så att han inte ska skära sönder fötterna när han vaknar under natten och tassar över till vår säng. Jag skriver lite protokoll eller annat viktigt som inte blivit gjort, eller petar lite i nån dansvideo eller i nåt musikprojekt för dansgruppen. Sen blir det några ord med maken, nåt som vi inte velat prata om när ungarna hör på (som t ex om vi ska åka till Lycksele djurpark på väg ner till folkdansfestivalen på Gotland) eller nåt som vi bara inte hunnit prata om under dagen. Plockar undan från diskstället (nä, vi tillhör stenåldershushållen och har ingen diskmaskin). Plockar undan lillskruttets leksaker. Och sånt.
Fast egentligen är det ju fel att skriva "dansar" på bordet... "sliter hund" vore kanske mera passande? Det enda av det ovan nämnda som faktiskt är ROLIGT är ju petandet i film och musik, med tillägget BLOGG. För den är rolig att påta med. Åsså att läsa favvisarnas bloggar, förstås. Det ger alltid en tänkvärd och/eller underhållande stund att läsa vad ni skriver.
Jag avundas Blue hennes härliga "lite extra kär och älskar mannen extra mycket trots kalsonger på golvet och sånt trams." - jag skulle definitivt behöva en sån dag. Just idag känns livet bestå av blöjor, barnbekymmer (alltså deras bekymmer) och tidspassning.
Och det kommer jag att längta efter sen. Sicket taskigt skämt.

Sommarlov

Jodå, jag har sommarlov i år. Inte för att jag pluggar utan för att jag ska vara mammahemma. Vi har delat på dagarna, jag börjar 07:00 (men är oftast där redan 06:30 eftersom jag inte behöver ta hand om någon annan än mig själv på morgonen) och slutar 11:00 och min man har jobbat mellan 11:30 och 15:30. Från och med fredag har jag föräldrapenning på heltid HELA juni och HELA juli... Perfekt! Då slipper 6-åringen vara på jourdagis och vi kan polymasa med vad vi då kan tänkas hitta på - som att vara i Luleå och shoppa... :-) ...och åka till Kirrrrruna... Vi ska bara få ordning på bilen först.
Hurra för sommar!

Det stora skämtet; "unisex"

Först måste jag hänvisa till xrobs inlägg om unisexkläder, så att ni får anledningen till min blogg. Sen kan ni gärna läsa artikeln om eländet.

Jag tänker så citera mig själv...
"Någonstans kanske, eventuellt, möjligen någon någongång uppfinner kläder som verkligen ÄR unisex. Mikroskopisk och försvinnande liten chans, men kanske, kanske. Att kalla dagens kläder unisex är att skämta. Förhoppningsvis, annars vore det ju lögn.
Min son var en kanin-kille tills bara för dryga halvåret sedan. Hur lätt är det att hitta kaniner på icke-rosa kläder från stl 80 och uppåt? HOPPLÖST, kan jag berätta. När han nu upptäckt dödskallar och eldsflammor är det genast superenkelt, så länge han inte vill ha något som är mer färggrant än en stenmur. Eller möjligen en asfalterad väg. Murr-brunt, grått i alla nyanser, beige, svart, mörkt marinblått... J I P P P P I.
Jag tillhör dem som hela tiden använt alla regnbågens färger till sonen/sönerna - bortsett från rosa. Lika mycket för att det är "oooo vilken söt flicka du har. Men fick inte du en pojke?" som för att jag är hängivet illatyckande om rosa.
Och bara för att PoP säger att rosa och blått är unisex - gör det det till en sanning då?
Nej, någongång, någonstans kanske, eventuellt, möjligtvis någon klädskapare fattar att vi ÄR OLIKA och GILLAR OLIKA FÄRGER. (och olika former, mönster, passning, material, typsnitt, födoämnen, sex, bilar, blablablä...)"

""och en rosa piké har fått en tuff blå rand."
Jaha, varför är blått så tufft?

"Nu ska vi avskaffa flick- och pojksnacket. Därför låter vi *tuttenuttrösten med lite läsp* killarna gå i puttenuttiga rosa tossor och *stark röst, tydligt och välartikulerat* tjejerna brottas i tufft camouflagemönstrade, stryktåliga jeans."
Jojo. SÅÅÅÅÅÅÅÅ könsneutralt, så."


Så kommer lite till, fast nyskrivet enkom för min egen blogg:
Artikeln, länkad till ovan, hänvisar till en enkät gjord av PoP, och en fråga som ställdes var "Kan pojkar 0-1 år ha rosa kläder?" Petimeter reagerar självklart:
Varför skulle de inte kunna det???
Sitter kläderna annorlunda för att de är rosa? Blir de smalare eller svårare att ta på sig? Eller utlöser de en livsfarlig kemisk reaktion på pojkar? Får rosa kläder poltergeist-krafter när de bärs av killar och stryper sina bärare?
(Jag vet vad de menar, men det är en korkad fråga när man tittar på vad orden faktiskt betyder. I ett ännu mer korkat sammanhang, dessutom.)

Bara hur frågan är ställd avslöjar väldigt mycket om frågeställaren och dens syfte. "Varför kan inte..." konstaterar ju faktiskt att det inte går, att killar faktiskt inte KAN använda röda kläder. Ledande frågor tillhör inte mina favvisar, framför allt inte i enkät-sammanhang.
Men - statistik är ju den vetenskap som talar om att den som står med ena foten i ett frysskåp och den andra på en kokplatta i genomsnitt har det behagligt... Och ställer jag ledande frågor är det ännu lättare att få de statisktiskt säkrade svar som jag vill ha. Och om jag har statistiskt säkra resultat är det jag redovisar sant - alltså kan Du med gott samvete åka till just min affär och handla, eftersom jag har rätt. Jag har frågat Dig, och då Du tillhör majoriteten och eftersom majoriteten alltid har rätt (och ensamrätt på rätt-heten) är det ännu sannare.

Här ska jag sluta, innan jag skriver mig helt bort från ämnet.

Rosa skor

...finns med på xrobs sida när jag slöbläddrar bland mina favoriter denna soliga påskledighetsmorgon. Jag förfasas över
1) ROSA!
2) Priset
Eftersom jag fortfarande befinner mig i 80-talet och följdaktligen anser att allt som kostar över 100 spänn är DYRT, är det bara märkesbögar* som lägger ut såna pengar för annat än specialbeställda skor.
3) gympadojjor
IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiIIIkk!
Har inte ägt ett par sedan Indien-resan -93. Och det är jag stolt över!

Ska man nu vara petig är inte skorna rosa. De är svarta, med grått mönster å rosa detaljer. Men det är nog.

För att så tillslut komma till pudelns kärna, alltså varför jag skulle skriva allt bladder hittills, så har världen bestämt sig för att tjejer gillar rosa. Allt som är "flickigt" är rosa.

ALLTSÅ ÄR JAG KILLE.

Jag tänkte först skriva (i ett försök att vara ironiskt rolig) att jag, "trots att jag fått två barn, bevisligen inte kan vara kvinna eftersom jag aldrig gillat rosa", men det sket sig eftersom jag faktiskt inte har fött mina barn.
De har befunnit sig i min mage, de har visat sina fantastiska lemmar i ultraljudstjosanmonitorn, och de har skrivits som mina och min mans, men jag kan, om man ska vara helt ärlig och petsupernoga, inte vara helt hundra på att de faktiskt är mina. De ser ut som min man och mig, och jag vet att de är mina, men för diskussionens skull... :
I korthet - Kejsarsnitt, sövd, jag somnar och när jag vaknar har magen försvunnit och ersatts av mini-pyren i neo-rummet**.

*nu var det säkert någon som tog illa vid sig... hm... ber de homosexuella männen om ursäkt, det var inte meningen att sänka er. (obs; i denna sista mening är jag INTE ironisk!)
** Neonantal, nåt sånt, har att göra med att barnen är pluttsmå när de kommer ut. Handlar oftast om barn som är yttePYTTEsmå, mina var med sina 2.009 och 1.974 gram mera "bara prematura". För tidigt födda, alltså.

Ännu en inspirerad av xrob...

http://xrob.blogg.se/m_012007.html ang. värsta ljuden, jag tänkte låta mig inspireras av listan och försökte göra en egen sådan. Jag kom till första punkten, men sen tog det stopp!
1) Den äldre sonen trodde vid ett tillfälle att vi hade gått och lämnat honom ensam, och det var det mest sorgsna ljud jag någonsin hört!

De andra trista ljuden kändes som så "platsar inte på listan" efter det...

Licklig liten!

Snacka om lycklig liten! Han har precis lärt sig sitta (faller omkull men lyckas parera för det mesta) och ålar sig fram över golvet som en liten... tja, mätarlarv, kanske?... fast snabb.

Sussilu och sussilej

Sussar
Snusar
Sooooover
Snuttar
Snarksmakar
Snussar

Barnens sömn är fantastisk. Jag hör lätta snusningar från två håll, båda lätt snoriga men ger ändå ifrån sig de där otroligt rogivande ljuden som bara barn kan ge ifrån sig... Så totalt avslappnade, det finns liksom ingenting i världen som stör deras sömnharmoniska värld.
Deras snussljud har blivit sömnpiller för mig. Om jag har svårt att sova behöver jag bara koncentrera mig på deras andningsljud, deras snarksmasksnussande, för att bli så där licklig och luddig och få påhälsning av (och där försvann namnet som vanligt, vad heter nu den där eländes lilla pulverströaren? "Titta, kom och titta..." Jojustja:) John Blund.

Barnvärlden är fantastisk. Och barn är, för att citera en viss tös i askan: alldeles... alldeles underbara!

Den andra generationen

Apropå 80-tal - är det någon annan som förundras över hur fort tiden går?
När jag hör att nån är född -90 blir min första reaktion "Oj, bara barnet!", men när man räknar är de ju faktiskt 17 år i år. Inte så bara barn, längre. Min man hade två söner när vi träffades och den yngre är född -90. Han var sex år då, och jag upptäcker att jag fortfarande tänker på 90-talister som under tio år. Hm.
När jag var 17 var jag DEFINITIVT vuxen. I min värld, alltså. Och när jag var 13 var 17-åringar UFOn och jättegamla. Över 20 var man pensionär, en jämngrå odefinierad massa (oavsett 20 eller 80).
När slutar man vara barn? När är man vuxen? Listoplistos vuxenpoängskala funkar, men när är antalet vuxenpoäng många nog att dra gränsen mellan barn och vuxen?

Jag vill inte bli äldst. Jag blir gärna gammal och pensionär, det skrämmer mig inte det minsta, men att bli äldst... Hu. Att inte ha någon äldre generation att fråga om råd, att vara den generation som "ska veta", det känns fruktansvärt.
Ni hör att jag helt kallt utgår från att jag blir 90. :-) Min mormor blir 91 i år och är pigg och frisk som en nötkärna, och jag utgår från att jag har hennes gener.

När slutar man vara barn? Är det skillnad på att sluta vara barn och bli vuxen? Jag har liiiite problem med det där med åldrar. Jag är snart 35. Yngste dansaren i vår trupp är 14. Jag tycker inte att det är såååå stor skillnad mellan oss! Den äldsta är 72. Jag tycker inte att det är så stor skillnad mellan oss heller. Så när blir man vuxen? Och när blir man gammal?
Det torde kanske sitta i huvudet på betraktaren. Det vore ytterst praktiskt, för då skulle det ju inte spela någon roll om jag är 25 eller 55! Lite som virtuell ålder, flytande och föränderlig efter behag och hur jag mår på morgonen. :-D

Nu känns det som att jag leker tåg... dags att dricka kaffe.

En salig flaska...

JIPPPPPPPPPPPPPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!
Vi har provat allt: alla olika sorters mordersmjölksersättningar som finns (iofs inte så många eftersom vi bor i den del av Sverige som inte hör till Sverige), vi har provat alla olika sorters flaskor som finns (här)...
Inte för att jag inte gillar att amma. Det är riktigt mysigt. Men för att jag också ska kunna ha ett liv, för att kunna vara hemifrån mer än två timmar utan lillpyret, och för att min man också ska kunna njuta av pappa"ledigheten" utan oro för ett otröstligt miniliv, hade det varit praktiskt att liten tog flaska i någon form. Vi trodde nog att det aldrig skulle funka...

Så provade vi (på min mans förslag) med välling.
Saliga under - liten snaskar för fullt!

Vi ska inte ropa HEJ! riktigt ännu, men att han faktiskt sörplar i sig en hel flaska känns som rena underverket.
Det innebär, till att börja med, att jag kan jobba mina fyra timmar i ett och dricka kaffe i lugn och ro på jobbet. Sen jul har jag åkt hem på kafferasten för att amma. Inte för att jag klagar, det har varit jättemysigt, men det känns lite trist att inte ha tid för det sociala på jobbet. Det är ju halva orsaken till att jag jobbar.
Dessutom sparar vi in på bensinkontot... och jag kan promenera till jobbet. Jag har trots allt bara fem minuters gångväg dit.

Världen är underbar!

Det ÄR lättare andra gången!

När jag var liten sa mamma ofta att vi måste haft helt olika uppfostran, min syster och jag.
Då tyckte jag bara att det var en konstig sak att säga, men nu, när jag själv har två barn, förstår jag huppsmupps vad hon menade!

Första barnet - ORO, oro, ORO, oro... Tänk om det blir fel! Om jag gör si kan det bli si. Men om jag gör så kan det bli si, fast på annat och minst lika dåligt sätt. Ständig oro över att nåt blir fel, ständigt funderande på om det jag gör skadar mitt barn (psykiskt, alltså).
Andra barnet... lekande lätt! Visserligen kan jag fortfarande drabbas av "nu misshandlar jag mitt barn-oro"-attacker, men de är små och försvinner snabbt.
Om det är jag som blivit starkare och mera tillitsfull eller om jag bara inte har tid att fundera lika mycket vet jag inte - men skönt är det. Mina barn lär bli lika skadade/oskadade oavsett hur mycket jag oroar mig, så egentligen är det inte lönt att oroa sig. Nån har sagt nåt smart i stil med att oro innan är samma som att uppleva situationen två gånger, och det är sååååå sant.

Men... med Elias oroade jag mig ständigt för vad jag skulle ställa till med, och de tankarna var ändå hyfsat uthärdliga. Med nytillkomlingen drömmer jag istället mardrömmar nästan varje natt, mestadels handlande om att jag tappar Jesper från hög höjd/Jesper faller från hög höjd, fastnar och jag kan inte nå honom/Elias blir kvar på perrongen när tåget (innehållande mig och Jesper) går/någon snor Elias och med Jeppspepps i famnen kan jag inte springa efter - ni fattar. Inte somnar man om lätt efter såna drömmar...

Jag tröstar mig med att jag hinner sova när jag blir pensionär. :-))

Apropå att "hjälpa till" hemma

Jag måste ju bara fortsätta:

Tillhör du dem som "hjälper till" hemma? (Eller lever du med en sån?)
Jag ställer mig lika frågande till det som när pappor säger sig vara barnvakt åt sina egna barn.

Vems hem är det? Är du och hälsar på tillfälligt hos din flickväns föräldrar, eller bor du tillfälligt hos en kompis? Om du verkligen bor ihop med maka eller dina barns mor tycker jag att det är groteskt att säga att du "hjälper till".
På samma sätt: Vems barn är det? Om du är pappa till barnet är du inte barnvakt. Då är du förälder.

Samhällssynen må vara hur skev som helst, men just dessa två uttryck är verkligen bland de värsta. Inte bara talar han om att han faktiskt står över hushållsarbetet, utan även att det är någon annans barn... Ingen tilltalande man, i mitt tycke!

Hur gör dom?

Alltså - jag fattar inte. Hur i hela friden gör dom?
Jag ammar, inga tillägg eftersom sonen kväljer över ersättningen. (Annars hade jag definitivt låtit honom äta från flaskan också!) Den tid som min son ligger vid bröstet gör jag egna saker, som att sitta vid datorn eller lösa Sudoku. När han ligger själv, är hos sin pappa eller sover försöker jag hinna med allt det där som BORDE göras, så som att diska, tvätta kläder, plocka undan... Jag är ALLTID hopplöst efter! Och det TROTS att jag lever med en man som anser sig (självklart) ha lika mycket ansvar för det gemensamma hemmet (alltså inte "hjälper till" utan faktiskt bara GÖR) som undertecknad, och lagar mat, dammsuger, putsar fönster, osv.
Hur kan så många hinna med så mycket??? Många av mina vänner har tip-top hem, de hinner göra undan allt sånt där som hör städningen till och ändå vara småbarnsmamma och jobba. HUR GÖR DOM???

???

Varför är mina dagar så mycket kortare än deras?

Och viktigast av allt - varför jämför jag?