Sopsortering

På mitt jobb hanterar vi nästan alla material som bara finns. Min kollega har dock inte samma uppfattning om sopsortering som jag, och det stör mig.

Visst, den lilla metallbiten i toppen av en plastgalge är kanske inte hela världen, men om alla tänker så blir det mååååånga metallbitar som slängs i "brännbart"-påsen. Metall är mig veterligen inte brännbart. Nog många metallbitar i ugnen för brännbara material torde göra ugnen trasig rätt snabbt även om den säkerligen är konstruerad för att kunna hantera en hel del obrännbara ting.

Visst, en bränd propp i sopsäcken kanske inte heller spelar någon roll, men som ovan lär hanteringssystemet braka efter nog många proppar.

Visst, en flaska lacknafta hit eller dit, men nog många så har vi inte särskilt många rena vattendrag kvar.

Om alla tänker "äsch, den lilla" blir det för mycket. Om alla istället tänker "självklart" tar vi jättekliv på sopminskningsvägen.

Jättepretentiöst (eller heter det -siöst?), jag vet, men sååååå viktigt. Då får ni stå ut med lite pretentiösa rader. Ju.

Toaletter och släktträffar

Eftersom jag inte skrev något igår får jag väl kompensera det med dubbla inlägg idag. Fast under samma rubrik. :-)

Det var en mycket trevlig minnesstund för min farbror! Framför allt var det underbart att "få två kusiner till". Inte för att jag inte vetat om dem, men det var första gången jag träffade dem. Det innebär att kusinantalet har "ökat" till nio (mig inräknad), och eftersom jag tycker mig ha en alldeles för liten släkt känns det extra härligt.

Under besöket i hufvudstaden slog det mig att det är skillnad på toa och toa. Jag gillar inte offentliga toaletter öht, men toaletterna i hemsamhället äcklar mig mindre än dito i Stockholm. Lite märkligt eftersom det i båda fallen handlar om OFFENTLIGA toaletter. ?
Och när jag ändå är inne på toaletter måste jag ta chansen att uppmana ALLA att använda den där fiffiga silvriga saken (vattenkranen) som brukar finnas i närheten av toaletterna - helst tillsammans med tvål (som borde vara lagstadgad tillsammans med höga vitesbelopp om den saknas!). Bacillskräck vet jag väl inte om jag har, men vissa personers hygientänkande efter toabesök lämnar MYCKET övrigt att önska...

Och om du tycker att det var ett menlöst inlägg kan bara meddelas att jag håller med. Det ÄR ett menlöst inlägg. Jag är trött. Och ofokuserad. Och trött.
Och lite allmänt less.

Sådeså.

Ett problem?

Jag slåss ofta med om problem är problem eller inte...
Ta t ex vårt badrum: Jag irriteras ofta över att det "bara är jag" som fyller på tvålflaskan, som sorterar bort de femton extra handdukarna, som slänger gamla schampoo-, balsam- och tvålflaskor, osv. Listan kan göras lång. Någon envisas dessutom med att hänga duschdraperiet över badkarskanten så att allt vatten från draperiet samlas i en liten "ficka" och tyget blir slem-äckligt på nolltid.
Frågan är bara om det egentligen är ett problem? Om jag hade ett eget badrum - skulle det "allmänna" då se ut som Jerusalems förstörelse, eller skulle någon annan städa emellanåt? Om det är så att de övriga då skulle städa är det ett problem: då tror familjen att de har en hushållerska. MEN - om de övriga inte skulle bry sig och det alltså bara är jag som störs av oredan är det ju egentligen inte ett allmänt problem utan bara mitt.
Om det är bara mitt problem är det något jag behöver ta ställning till; om jag stör mig ska jag göra nåt åt det, annars ska jag släppa det.
Om det är ett allmänt problem behöver familjen en rejäl "däng", lämpligen med en blöt handduk, eller kanske med det slemmiga draperiet... (Jag törs skriva så eftersom jag aldrig faktiskt skulle slå dem.)

Det är bara ett exempel. Tyvärr innebär det oftast att jag inte kommer någonstans, utan bara blir frustrerad och ännu mer irriterad eftersom jag inte vet om det är ett problem eller inte, och fortfarande retar mig på diverse tjafs i badrummet... som kanske inte är ett problem. Varför ska man gå omkring och vara irro över nåt som kanske inte är ett problem? Fast om det är ett problem har jag ju all rätt att vara arg och irriterad.

SUCKKK!!!

Vårdille

Jaha.
Så var det vår...
(För alla icke insatta kan jag berätta att våren häruppe är under mars-april, ev. även maj, då solen börjar värma och snön glittrar. Krokusarna och vårtulpanerna hör till försommaren. Typ.)

Helt plötsligt försvann 1 1/2 meter snö... Gräsmattan är beigesmutsig, alla gamla bortglömda leksaker tittar fram liksom samhällets inblåsta (och inslängda!) sopor.
Vad händer?
Jo - städmonstret kommer fram. Det där inbyggda kreaturet som klöser och river för att ta sig ut och börja städa, som krafsar och sliter för att vi ska släppa allt annat och påta i våra trädgårdar likt Martin Timell-wannabees, trots att vi bor i en hopplös ände av Sverige.
Jag drabbas även jag av denna varelse, och när det värsta plockandet av leksaker och trädgårdsredskap är gjort ställer jag mig gladeligen på alla fyra med näsan i det patetiska försök till rabatt som varje år misshandlas av omflyttningar och ogräs.
Till vilken nytta?

Jag hinner aldrig färdigt. Eftersom min 10-månaders son inte kan släppas lös (skulle äta upp hela grusplanen) är han i min famn, 6-åringen vill ha hjälp med än det ena, än det andra, och däremellan sitter jag här, framför datorn, och blippar med nåt litet eller ännu mindre viktigt.
Min trädgård är platt, ligger precis brevid en större väg och har sol under natten och morgontimmarna. (Jo, vi har solsken på nätterna, vi bor norr om Polcirkeln!)
Jag har tänkt anlägga ett vattenfall med damm, och har en önskan om en blomhäck mot närmaste grannen, liksom en långsiktig plan att byta ut rönnen mot körsbär och lönn... Men hur lång tid tar inte det? Bara att bli av med rönnen tar en evighet, framför allt eftersom jag aldrig kommer till skott. Har ju, som sagt tidigare, inte ens tagit mig för att göra nåt åt den vassa mossan i gräsmattan...

Men det finns inte mycket som väcker arbetslusten till liv så mycket som vårsolen. När allt är som skitigast, svampmjukast och stökigast är det världskrig i kroppen av längtan att få göra nåt åt det. Att kratta fram det gröna, spirande gräset, att få upptäcka sköra blomknoppar under blasten, att sopa fram kantstenar och smältvattendiken...

Tänk om det vore lika härligt att putsa fönster och dammsuga?