Slutvals
Så har en epok gått i graven... fast inte riktigt än.
Min mormor, 91 år gammal, gick bort i fredags. Nio decennier är inte att förakta, det är en hel del livserfarenhet som samlats ihop under dessa år. Framför allt eftersom hon var helt klar i knoppen bortsett från sista månaden.
Hon är nog lycklig nu, tillsammans med sina längesedan bortgångna syskon, föräldrar och make. Sorgen för oss som är kvar blir "lättare att bära" eftersom hon både var sjuk, gammal och ville dö, men det gör liks förb... ont. Att inte få bråka om petitesser, att inte få vara irriterad över hennes borgarfasoner, att inte ha någon som bjuder på kaffe på balkongen... Allt det eländiga med mormor kommer snart att vara glömt eller nedtonat, snart kommer det vara rätt oförargligt och hon kommer att ha varit en fantastisk mormor. På gott och ont. Det jobbiga kommer att ha varit rätt charmigt så där i efterhand. Det stör mig. Jag vill hellre minnas henne som hon faktiskt var!
Jobblusten är, som ni säkert förstår, på topp... :-P
Jag hade velat skriva en fin runa, nåt klokt och tänkvärt, men det är för mycket som snurrar i huvvet. Kanske jag lyckas sen, men just nu - nä.
Hörs sen.
3 kommentarer:
Hejdå Lollias mormor. Hälsa till alla på andra sidan!
:-)
Jag håller med listoplisto...har bara mormor kvar, 93 år och kärnfrisk (förutom ett kasst knä). Oavsett hur sjuk hon blir, eller hur gammal hon blir så kommer jag den dagen hon går bort, enbart att minnas att jag gick dit efter skolan varje dag hela lågstadiet och fick kanelbullar med mjölk.
Det är mormor för mig!
Kram på dig!
Skicka en kommentar