Jag vet varför...

...eller TROR mig veta varför vi inte är så omvärldsmedvetna som vi borde vara:

När vi ser hur eländigt vår värld mår, när vi ser alla olyckor, tragedier, miljökatastrofer, svält- och sjukdomskatastrofer, alla utsatta barn MÅSTE vi stänga av för att orka med vår egen vardag. Många slåss med taskig ekonomi, trassel på jobbet (om vi har nåt), skolans elände... då finns ingen ork att DESSUTOM ta på sig så stora och ofattbara saker som världens elände.

Jag känner mig upphängd och nersläppt. Jag känner att orken börjar tryta i det "lilla", och när det kommer uppmaningar på TV om att jag ska bli fadder eller skänka pengar till cancergalor och översvämningsoffer känner jag att jag vill slå av TVn. Då slipper jag den skulden också.

Jag sorterar mina sopor och jag försöker köpa lokalproducerat, men där slutar mitt engagemang. Jag orkar inte slåss för djurens rättigheter, för att alla barn ska få rätt till skolgång och ett rikt liv, för sjuka och olyckliga runt omkring mig - jag har fullt upp med min egen vardag och min egen familj.

Helgpyssel

Vi har varit på resande fot under helgen... Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om jag bara är slö - det blir bara jobbigare och jobbigare att åka iväg! Själva resan är jobbig, jag blir stel och som träig i kroppen, och att sova i annan säng är jobbigt för rygg och ofta för skelettet - jag är inte direkt bortskämd med extra luftkuddar varför det ofta gnaaager både här och där och oavsett hur jag ligger. Att sedan komma hem är underbart, men då ska det tömmas väskor och sorteras och packas undan rena kläder och väskor - det är ju skitjobbigt! Sortera tvätt må va hänt, men just att plocka undan det som inte är använt känns blä. Å sen är det nästan alltid jobb dagen efter, och när man känner sig så där dagen-efter är det inte roligt att kliva upp i ottan för att jobba.
MEN... Jag har semester.
HELA veckan.

Underbara semester...

Semester

är underbart, framför allt när man känner sig utsjasad. Det gör jag. Alldeles för mycket just nu...
Ska vara ledig med barnen under höstlovet nästa vecka, och det är SÅÅÅÅÅ SKÖNT! Tänkte försöka få färdigt den yngre sonens rum OCH göra nåt åt lilltoan som fortfarande ser ut som en öststatstoa (för att citera Blue), och förhoppningsvis kommer jag att ha lite bilder att presentera för nyfikna i slutet av nästa vecka. Fast jag lämnar, som vanligt, inga garantier. :-)

Solen skiner. Alltid något!

Att bli rosa

kändes nästan otäckt. En storögd rosa tingest helt utan proportioner med hjärtan sprutandes omkring sig - det låter rätt mardrömslikt. Har ni tänkt på att många tecknade tjejer antingen har en tioårig kropp som får frk Tomb Rider att bli grön av avundsjuka (fast det gröna torde komma av att inga kroppsdelar kan befinna sig på anatomiskt rätt plats) eller också ingen kropp alls? Huvudet (som i båda fallen är horribelt mycket större än resten av kroppen) sitter direkt på... magen, kanske?

Jag är rätt allergisk mot rosa. Värsta mardrömmen (i garderobskategorin) vore att tvingas gå med rosa spetsklänningar ala gräddtårta med massor av rosa rosetter. Matchande rosa plastclips i öronen, rosa ögonskugga och rouge... Urrrrrrk!

Använder folk rouge, förresten? Jag har ju SÅÅÅÅ bra koll i sminkväskan; min hela arsenal består av en svart kajal, några röda läppstift och en svart, en blå och en grön mascara. Jag tror dock att både den blåa och den gröna har torkat. Det var ett tag sen de kom till användning... Är inte mycket för att sminka mig, det tar bara onödig tid och sitter inte särskilt länge. Tack och lov för min egen sminkös under bröllopet, gissa om hon fick slita för att hålla mig sminkad!

Ett något osammanhängande inlägg. Men jag försöker att hålla koncentrationen från skolans värld, jag känner väldigt starkt för att slå sönder nåt och för de sovande barnens skull ska jag inte göra det. Slå sönder nåt, alltså. Alltså försöka komma på nåt annat att tänka på. Bröllop är iofs inte fel... Kanske ska jag börja planera för tioårsjubileet?

Jag tror minsann...

...att min "fanclub" har övergivit mig. :-)
Jag får skylla mig själv, jag inte är konsekvent i mitt skrivande, men det känns ändå trist att bli oläst. Mitt ego har definitivt fått ett hack i kanten, det är OTROLIGT upplyftande att ha några som återkommer för att läsa mina visdomsord...
(Det där sista var ironiskt, ifall någon skulle undra.)

Tänk hur vi människor är funtade, egentligen. Lite mysko funktion att vi ofta lyssnar mer till de okända än till vår omgivning, "den där på stan" som säger något nedlåtande är ofta viktigare än våra nära och kära som berömmer oss. Knasigt!
De där människorna på arbetsplatsen eller på skolan, såna som vi egentligen inte vill varken umgås med eller lära känna, deras ord kan svida i flera år medan pojkvänners och vänners trofasthet och upplyftande ord på nåt sätt hamnar i skymundan.
(Jag kom att tänka på det eftersom det bara är Listoplisto jag känner. Av mina läsare, alltså. Inte för att mina läsare varit elaka eller nedlåtande, men ni betyder mer än jag trodde och det borde ni ju egentligen inte göra eftersom jag faktiskt inte känner er. Ungefär. Äsch. Det där blev ju bara mer luddigt.)

Ulla och Anna har varit vänner i 20 år. Ulla och Sara i fem år. Jag tycker mig märka att om Sara säger något sårande samtidigt som Anna säger något stärkande är det Saras ord som blir "viktigast". Jag är dock inte säker på om det är för att det är sårande eller om det handlar om andra saker (att bevisa nåt för nån, t ex) som Saras ord blir större, jag har inte hittat nåt vetenskapligt sätt att mäta eländet ännu.
I skolan syns det också tydligt, "the bullies" åsikter blir "viktigare" än vännernas. En knäppis tycks väga tyngre än många vänner.

Märkligt, som sagt.

D-vitamin

Beklagar, men datorns grafikkort hade gett upp.
Efter att ha skrivit om misshandeln av våra barn känns det mesta futtigt, men jag såg ett inslag på TV nyss om D-vitaminintagets påverkan och det kändes som ett trevligt ämne att skriva om...

Vetenskapsmagasinet (eller vad det då hette) pratade med en massa forskare lite här och där i världen som alla kommit fram till att D-vitamin är viktig för vår hälsa. Framför allt för oss som bor på mindre solrika områden är extra D-vitaminintag ett bra sätt att undvika alla möjliga krämpor, och jag låter mig luras: Jag kommer att köpa D-vitamin i någon form och dela ut till familjen. För tänk om det är så enkelt? Jag gillar enkla och snabba lösningar, och den här känns klart lockande.

Här tappade jag inspirationen...
Återkommer KANSKE med länkar till nån som skrivit nåt vettigt om D-vitaminer.

Det måste finnas...

...nåt vi kan göra! Det bara måste!

Att sitta vid köksbordet och gnälla funkar inte. Inget att kommentera.
Att prata med lärare funkar inte, de tycks vara lägst på den skolhierarkiska stegen (märkligt nog, eftersom de är de vuxna som faktiskt har mest inblick i hur skolan fungerar i praktiken).
Att prata med rektor funkar bevisligen inte, trots att rektorn borde vara den som har mest att säga till om på skolan. Men rektorerna verkar vara anställda för att spara in pengar.
Att prata med utbildningsansvarig nämnd på kommunen funkar inte. De skiter i vad vi "icke-insatta" och icke-politiker anser, för "vi vet ju inget". Eller, som en politiker här sagt; "Det är ju på en högre nivå"... (menande på att vi föräldrar inte fattar nåt.)
Att prata med media funkar inte. Åtminstone har ingen hört av sig ännu en vecka efter att jag skrivit till en av våra större dagstidningar. Detta trots att jag bara rabblat upp, sakligt, kortfattat och konkret, vad som brister på vår sons skola.
Jag har provat få tag i någon på skolverket, men de hänvisar till kommunen.

Vad har vi kvar? Vem ska vi vända oss till?

Jag är VÄLDIGT sugen att anmäla alla föräldrar på aktuell skola till polisen. Anmälan skulle gälla misshandel av våra barn.
Att skicka mitt barn till skolan när jag VET att mitt barn då riskerar både fysiska och psykiska övergrepp måste klassas som barnmisshandel.