Jag tror minsann...
...att min "fanclub" har övergivit mig. :-)
Jag får skylla mig själv, jag inte är konsekvent i mitt skrivande, men det känns ändå trist att bli oläst. Mitt ego har definitivt fått ett hack i kanten, det är OTROLIGT upplyftande att ha några som återkommer för att läsa mina visdomsord...
(Det där sista var ironiskt, ifall någon skulle undra.)
Tänk hur vi människor är funtade, egentligen. Lite mysko funktion att vi ofta lyssnar mer till de okända än till vår omgivning, "den där på stan" som säger något nedlåtande är ofta viktigare än våra nära och kära som berömmer oss. Knasigt!
De där människorna på arbetsplatsen eller på skolan, såna som vi egentligen inte vill varken umgås med eller lära känna, deras ord kan svida i flera år medan pojkvänners och vänners trofasthet och upplyftande ord på nåt sätt hamnar i skymundan.
(Jag kom att tänka på det eftersom det bara är Listoplisto jag känner. Av mina läsare, alltså. Inte för att mina läsare varit elaka eller nedlåtande, men ni betyder mer än jag trodde och det borde ni ju egentligen inte göra eftersom jag faktiskt inte känner er. Ungefär. Äsch. Det där blev ju bara mer luddigt.)
Ulla och Anna har varit vänner i 20 år. Ulla och Sara i fem år. Jag tycker mig märka att om Sara säger något sårande samtidigt som Anna säger något stärkande är det Saras ord som blir "viktigast". Jag är dock inte säker på om det är för att det är sårande eller om det handlar om andra saker (att bevisa nåt för nån, t ex) som Saras ord blir större, jag har inte hittat nåt vetenskapligt sätt att mäta eländet ännu.
I skolan syns det också tydligt, "the bullies" åsikter blir "viktigare" än vännernas. En knäppis tycks väga tyngre än många vänner.
Märkligt, som sagt.
6 kommentarer:
Du är inte övergiven :o)
Och det där med icke konstruktiv kritik eller elakheter. Jo, så är det. För varje dos hårda ord behöver man ungefär 10 ggr så mycket kärleksfulla ord för att vågskålen skall vippa rakt igen.
Ett stycke kritik motsvaras inte av ett stycke kärlek.
Elaka ord gör ont och är lättare att komma ihåg än de kärleksfulla. Och det gäller vänner, män och hela jävla allmänheten.
Som vuxen kan man göra ett aktivt val - och faktiskt skita i de man inte bryr sig om. Man lär sig samexistera, men bråken eller de hårda orden sätter inga direkta spår (min åsikt...inte fakta). Men i skolan är man dels för ung för att ha skaffat sig tillräckligt med skinn på näsan och hår under fötterna. Och dessutom måste man gå till skolan. Man kan inte välja bort sina bullies.
Jag skulle bara säga att du inte är övergiven...men fan ta dig om du försvinner ett halvår igen ;o)
Nu skall jag ta min spärrballongsmage, bultande huvud och sargade kropp och gå och lägga mig och begrunda om jag är 17 eller 38.
Som Blue säger - du är inte övergiven. :)
Sorry förresten att jag inte svarade på det där inlägget om mobbing som du skrev nyss! Jag blev (såklart) engagerad och gick och frågade min mor som arbetat med såna frågor med skolorna i Luleå om hur man kunde göra om man inte får respons från skola eller politiker.
Hon hade någon bra idé om att anmäla dem till skolans motsvarighet till arbetsmiljöverket, men jag kommer inte ihåg vad det var och vad det hette! :( Jag ska kolla upp det till imorgon eller senare idag, jag lovar.
Och som du säger, det är intressant hur mycket främlingar kan påverka oss. Det är som att man, hur man än gör, alltid vänjer sig vid sina nära och käras uppmuntrande ord samtidigt som man reagerar hårt på första bästa främlings kommentarer. Och just for the record: om jag räknas in i din fanclub och du alltså bryr dig om vad jag tycker så är jag smickrad. :)
Lycka till med allt. Jag ska kolla upp det där med mobbningen och jag ska försöka vara lite duktigare på att kommetera dina inlägg framöver. ;)
/jag.
ordensmakt.blogspot.com
PS: Blue har rätt i en sak till - du får inte försvinna ett halvår igen...
Det är ju nästan så jag blir alldeles rosa och sprutar små hjärtan omkring mig i bästa tecknad figur-stil... TACK!
Varsågod. :P
Hm. Min mor tipsade om att vända sig till Länsstyrelsen, då det är de som håller i socialförsäkringslagen - vilket ditt fall kanske skulle kunna falla under.
Mer specifikt sa hon att om Berit Sunnerö fortfarnade har något med saken att göra så är det henne hon ska prata med. Hon är nog den hårdaste, mest inbitna person jag någonsin träffat! Och den människa som får min mor att prata med sådan respekt är jag inte säker på att jag skulle vilja möta i en mörk gränd... Berit var förut chef på länstyrelsens sociala avdelning, vad hon gör nu är jag tveksam på.
Annars är ju en tanke från mig som gillar tekniska lösningar att du skulle kunna investera i en mp3-spelare med en shysst mikrofon och bra batteritid som du gömmer i någon ficka eller syr in i fodret på ditt barns jacka eller något. Det är betydligt svårare att ignorera hårda fakta i form av inspelade angrepp än vad det är då ord står mot ord.
Hoppas det löser sig!
/jag.
ordensmakt.blogspot.com (uppdaterad igårkv)
Jak uschla mennischa per miket om urschäääkt, inte hunnit leesa månka plåkkar på sistaste tiden. Jåppat jättemiket åck så tär. Inte lätt vara listoplisssto alla takar.
Felåt felåt. Alltrik upprepa!
Felåt!
Listoplissssto - ty ärrr allti förrrrlåtan!
Skicka en kommentar