Vårdille
Jaha.
Så var det vår...
(För alla icke insatta kan jag berätta att våren häruppe är under mars-april, ev. även maj, då solen börjar värma och snön glittrar. Krokusarna och vårtulpanerna hör till försommaren. Typ.)
Helt plötsligt försvann 1 1/2 meter snö... Gräsmattan är beigesmutsig, alla gamla bortglömda leksaker tittar fram liksom samhällets inblåsta (och inslängda!) sopor.
Vad händer?
Jo - städmonstret kommer fram. Det där inbyggda kreaturet som klöser och river för att ta sig ut och börja städa, som krafsar och sliter för att vi ska släppa allt annat och påta i våra trädgårdar likt Martin Timell-wannabees, trots att vi bor i en hopplös ände av Sverige.
Jag drabbas även jag av denna varelse, och när det värsta plockandet av leksaker och trädgårdsredskap är gjort ställer jag mig gladeligen på alla fyra med näsan i det patetiska försök till rabatt som varje år misshandlas av omflyttningar och ogräs.
Till vilken nytta?
Jag hinner aldrig färdigt. Eftersom min 10-månaders son inte kan släppas lös (skulle äta upp hela grusplanen) är han i min famn, 6-åringen vill ha hjälp med än det ena, än det andra, och däremellan sitter jag här, framför datorn, och blippar med nåt litet eller ännu mindre viktigt.
Min trädgård är platt, ligger precis brevid en större väg och har sol under natten och morgontimmarna. (Jo, vi har solsken på nätterna, vi bor norr om Polcirkeln!)
Jag har tänkt anlägga ett vattenfall med damm, och har en önskan om en blomhäck mot närmaste grannen, liksom en långsiktig plan att byta ut rönnen mot körsbär och lönn... Men hur lång tid tar inte det? Bara att bli av med rönnen tar en evighet, framför allt eftersom jag aldrig kommer till skott. Har ju, som sagt tidigare, inte ens tagit mig för att göra nåt åt den vassa mossan i gräsmattan...
Men det finns inte mycket som väcker arbetslusten till liv så mycket som vårsolen. När allt är som skitigast, svampmjukast och stökigast är det världskrig i kroppen av längtan att få göra nåt åt det. Att kratta fram det gröna, spirande gräset, att få upptäcka sköra blomknoppar under blasten, att sopa fram kantstenar och smältvattendiken...
Tänk om det vore lika härligt att putsa fönster och dammsuga?
2 kommentarer:
Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver. Har också en 10 månaders, samt en 4 och 6åring som ständigt pockar på uppmärksamheten...Jag får städdille lite då och då, som alltid slutar på samma sätt; med en hejdundrande huvudvärk och nerver i gungning eftersom jag inte lyckats avsluta en enda grej ordentligt....
Så, jag håller med: Till vilken nytta??
Jag FÖRSÖKER intala mig själv att stöket är väluppfostrat och snällt väntar i hörnen tills dess att jag har tid att ta hand om det. Tyvärr väntar inte vårt stök, det förföljer oss när vi går förbi! Dammråttorna attackerar hälsenorna vid förbipasserande...
Det vore underbart att ha tid att faktiskt göra färdigt, att hinna dammsuga HELA huset och diska HELA disken.
När jag sen blir pensionär kommer jag att se tillbaka på den här tiden och antagligen tycka att den var fantastisk. :-) Att ha någon som avbryter, och som faktiskt FÅR sno städtiden...
Skicka en kommentar