Namngivande var det, ja

Något luddiga funderingar...

Jag är ovald i frågan om kyrkan, jag har ännu inte bestämt mig för vad jag EGENTLIGEN tycker om kyrkan. Det var SJÄLVKLART att jag skulle gifta mig och gifta mig kyrkligt, men dopet har aldrig varit av intresse.
Så träffade jag min man, och han har varit gift förut och tyckte inte det var särskilt märkvärdigt. Han hade kunnat vara utan bröllop, men dopet är "annars har man ju inget namn, liksom"...
Jag fick mitt bröllop, och kunde ju då inte neka honom dop. Liksom.

Men - för att tillslut komma till saken - vi hade en JÄTTEBRA präst (Domprosten i Luleå; Lennart Edquist) som på ett synnerligen behagligt sätt KLART och TYDLIGT pratade om vad dopet är. Jag hade svårt att svara JA på frågan om att döpa in i den kristna kyrkan och den kristna tron, men när så denne mycket sympatiske man frågar om vi vill ge vår son MÖJLIGHETEN att genom dopet osv, ja, då kunde jag med gott samvete svara ja. (I såna situationer svarar man ju JA och inte JO.)

Jag har hetat det jag heter i snart 35 år... TROTS ATT JAG INTE ÄR DÖPT! Fantastiskt, va? Tänk att folk har lyckats kalla mig samma namn gång på gång, trots att jag "inte har nåt namn"? Om man ska utgå från att dopet GER NAMNET, alltså. :-)

Men så får jag då frågan varför jag prompt skulle gifta mig i kyrkan... Ajajajjjj. Jag har ännu inte funnit ut nåt bra svar. Möjligen att om jag inte gifter mig i kyrkan är det ju ingen vits, typ. Men vad ÄR vitsen, då? Jag har gift mig för livet och allt sånt där, men hade vi inte kunnat bara lova det, ha fest och så var det bra med det? Varför är det löftet så mycket mera "på riktigt" inför en präst?

Och apropå namn och dop... när min mor precis hade fått min äldre syster hördes följande dialog mellan grannbarnen:
Den mindre:
- Vad är det för sort?
Den äldre:
- Det vet dom ju inte! Den är ju inte döpt än!