Min religion

Egentligen ska man inte diskutera religion. Var och en har, eller borde åtminstone ha, rätt att tro på vad de vill, så länge vi inte försöker pracka på någon annan samma tro. Men... jag kan inte låta bli.
Jag har ingen gudstro. Inte i ordets rätta (?) mening, att jag "tror på Gud". Däremot tror jag att gudarna finns. Allihopa. Varför skulle EN vara rätt och de andra fel?
Med tanke på hur många mirakel som sker varje dag inom alla religioner (och även oreligiösa, men då kallas det kanske inte mirakel?) vore det, anser jag, fel att säga att gudarna inte finns.

Det är många som sagt bra saker på bra sätt, en av dem är Jonas Gardell i ett sommarpratare-program för några år sedan. Han sa något i stil med
"Varför skulle just vi ha rätt? Tänk om det är några eskimåer på Grönland som har rätt - och Gud är en isbjörn?"

Margit Sandemo är en annan av mina favoriter i sammanhanget:
"Shama" (den oväntade dödens gud/Lo ) "kastade huvudet bakåt och gav upp ett skallande skratt.
- Skapa nya människor? Men flicka lilla, tror du verkligen att det är gudarna som skapat människorna?
- Javisst!
- Något så enfaldigt! Det är ju människorna som har skapat gudarna! I och med att någon tror på dem, blir gudarna levande för dem, och kommer att existera så länge någon tror på dem. Men dör tarangaierna ut, måste också deras gudar dö. Så undra på om de är rätta!"
"- Du säger att om folket dör, dör också deras gudar. Gällver det alla religioner i världen?
- Jag kan bara svara för Taran-gai, men jag misstänker att det gäller för alla, ja. Jag tror många gudar har svunnit bort och dött ute i världen bara för att deras tillhängare har vänt sig från dem. Varför tror du annars att till exempel kristendomens gud så ängsligt deklarerade att 'Du skall inga andra gudar hava jämte mig'?" (sida 97 i Isfolket nr 17, ifall ni undrar)

Så nu vet ni. Lite som med att jag fattar att jag inte fattar - jag tror på att andra tror på gud/-ar, och gudarna finns. Fast inte. Typ. Eller nåt...

Fattaru?

Hörde skämtet om Stockholmsduvan igen... kom osökt att tänka på en gammal fundering:
Jag fattar ingenting. Men om jag fattar att jag inte fattar nåt, så fattar jag ju faktiskt att jag inte fattar, alltså fattar jag nåt. Men jag kan ju inte säga att jag fattar, eftersom jag inte fattar - fast inte ingenting. Fattaru?
Fattar... vilket j-a ord, förresten. Svenska språket är fullt av konstiga ord, som när man sagt dem några gånger låter jättemysko. Och alla dessa ord som har olika betydelser fast de stavas lika eller nästan lika? Ta jord, t ex. Jord-lera, gjord-tillverkad/utförd, hjord-flock och så sadeldelen (som jag inte får till stavningen på).
Nå, det är inte jag som skriver i SAOL/SAOB. Tack och lov för det!

Soooooolen skiiiiner!

Myggorna lyser dock med sin frånvaro. Ett enda myggbett på hela sommaren - nåt måste vara fel! Fram till midsommar brukar de iofs hålla sig undan, men midsommardagen brukar vara full av mygg, knott och svidd. Vad har hänt?
Inte för att jag klagar, men det är konstigt att vi inte måste ha myggnät överallt och dörrarna stängda. Konstigt som i ovant, alltså. Gudomligt skönt, dock, eftersom en månadsgammal bäbbsa inte mår så bra av myggbett. Inte femåringen eller trettifemåringen heller. Eller fyrtiotvååringen, för den delen. Jag klagar alltså inte, men lite undersam blir man. Vi har inte sett desto flera renar heller - kanske finns något samband? :-D

Bromsar finns det desto fler... Bromsar måste vara ett utslag av mycket sjuk humor. Eller, som lillgrabben säger i Dean R Koontz "Servants of Twiligt": "When God created cockroaches and bees and spiders - he must have been in a very weird mood that day!" Kan inte annat än medhålla, även om jag inte tror riktigt på det där med gud. Men den biten kräver ett eget stycke.

Solskenslycka åt folket!

Griddlar

www.griddlers.net - en mycket trevlig pysselsättning! Iofs har jag nog alltid gillat matematik, men den här formen är utomordentligt trevlig. Det fungerar hyfsat även med en hand, vilket innebär att när jag nu läst ut alla böckerna i bokhyllan (vilket även inkluderar att ha läst om Sandemos Isfolksserie) har jag ändå nåt att göra under amningen.
Hu! säger säkert några, amma framför datorn! Jo, det känns ganska hemskt att utsätta sina barn för datorns strålning redan som spädgrisar. Jag har dock gjort valet att för min sinnesfrids skull bortse från detta. Hellre lite strålning än en vansinnig mamma.
Det är numera, i mitt tycke, helt underbart att amma (se förra texten), men att bara sitta/halvligga rätt upp och ner är rätt trist. För att inte säga vansinnigt långsamt. Femåringen leker i sitt rum, bygger pussel och ritar och bygger med duplo, så han är inte särskilt brydd i mig. Att titta på spädgrisen är underbart, men i längden blir man mätt även på underbara spädgrisar.
Och jo, han är en spädgris. Han t o m grymtar, denna världens sötaste spädgris som inte bestämt sig riktigt för om han är en knähund eller inte. :-)

Amningens fröjder?

När min förste son, efter fyra veckor, äntligen kom på hur man skulle göra med tungan (han tryckte upp den i gommen hela tiden) hade jag blödande sår på brösten från pumpen. För er som aldrig utsatts för amningspumpar - var GLADA! Det finns nog inget, i mitt tycke, som är värre. Denna första helvetesmånad ledde till att amningen var ett elände. Det gjorde ont, och jag hade äckelkänslor varje gång jag såg att min son fått i sig sårskorporna tillsammans med mjölken. Martyr som jag är ammade jag ändå i över ett år. Jag förstod inte hur någon kunde säga att det var mysigt! Aldrig mer! - sa jag då...

Nu har jag, fem år senare, fått ett nytt pyre. Han förstod omedelbums hur det hela fungerade, och amningen har fungerat PERFEKT i över en månad nu. Jag hade ont i brösten de fyra första dagarna, men eftersom jag totalvägrade att pumpa slapp jag sår och nu förstår jag helt plötsligt vad folk snackar om - det kan ju vara hur helt ooootroligt mysigt som helst!

Tänk om jag hade lyssnat på min egen hjärna för fem år sedan, och skitit i den där jämrans pumpen, då hade jag kanske uppskattat amningen redan då. Om jag för fem år sen propsat på att de inte skulle sondmata min son knökfull var tredje timme hade han säkerligen greppat det där med hur man gör mycket tidigare. Iofs svårt att bevisa så här fem år efteråt, men ingen kan ju heller motbevisa mina teorier, så... :-)

Så en rad till dem som tycker mina textstycken saknar sammanhang och röd tråd - ni har helt rätt. Men sån är min hjärna, så det är helt i sin ordning! :-D

Hur lång tid tar det att tömma en väska?

Ja, det kan man fråga sig. Jag tillhör dem som gärna tömmer packningen direkt vid hemkomsten, avskyr väskor som ligger och "mugglar" i hörnen... Hur lite man än packar ner innan kommer man alltid hem med femton extra kollin, i mitt fall ofta plastpåsar, och det är så skönt att tömma bort och titta på allt jox och skrot man burit hem. Ofta dessutom konstaterande att det mesta trots allt bara var smutstvätt.
Igår kom vi hem från en helgtripp till mina föräldrar. Vi var bara borta tre dagar, alltså inte såååååå himla mycket som landade i hallen när vi kom hem. Så till det som skymtas i rubriken - jag blev förvånad över att det faktiskt kan ta ett och ett halvt dygn att tömma fem plastpåsar och en väska! Helt otroligt!
Och när jag nu har skrivit två hela stycken om att packa upp, känner jag mig lite fånig. Alltså - mindre intressanta ämnen får man leta efter. Jag ska försöka göra bättring till nästa gång.
/Lo

Jag stod på bron och filosoferade över livet med en tekopp i näven och fick syn på en harkrank. Det måste vara naturens största blunder! Eller, kanske inte misstag, men nog är det en märklig varelse. Den hade hakat fast med frambenen vid en färgflaga, och såg ut att inte riktigt veta vad den skulle göra härnäst. Den försökte få fotfäste för fler ben, och i mitt tycke såg den ut att ropa på hjälp, som vi också skulle göra i samma situation. Skillnaden mellan oss och harkranken är dock att den har ett par vingar... som den helt klart såg ut att ha glömt bort. Märkliga varelser. De har en förkärlek för att komma in och slå sig fördärvade mot allt tingeltangel inomhus, och de ser klart sorgesamma ut. De är lite som humlor som inte heller tycks ha fått några riktiga flyglektioner, men humlor vet vi ju att de inte är skapade för att kunna flyga. Harkrankar ser ut att ha rätta kvalifikationerna, men tycks inte fatta vad det är tänkt att de ska göra.
Sommaren är full av fascinerande varelser.

Officiell bloggare?

Jaha. Så var även jag en del av bloggvärlden... Och till dig som eventuellt hade några förväntningar på den här sidan, kan jag redan nu, bevisligen, säga att det inte kommer att hända nåt här särskilt ofta. Förhoppningsvis kommer det nåt per vecka, men jag har ett liv utanför datorn (tror jag) som tenderar att periodvis vara väldigt intensivt. Just nu är det fullt sysselsatt med att hålla mig översvallat av sysselsättning. Så mycket kommer att handla om att se vad det här går ut på! :-)