Min religion

Egentligen ska man inte diskutera religion. Var och en har, eller borde åtminstone ha, rätt att tro på vad de vill, så länge vi inte försöker pracka på någon annan samma tro. Men... jag kan inte låta bli.
Jag har ingen gudstro. Inte i ordets rätta (?) mening, att jag "tror på Gud". Däremot tror jag att gudarna finns. Allihopa. Varför skulle EN vara rätt och de andra fel?
Med tanke på hur många mirakel som sker varje dag inom alla religioner (och även oreligiösa, men då kallas det kanske inte mirakel?) vore det, anser jag, fel att säga att gudarna inte finns.

Det är många som sagt bra saker på bra sätt, en av dem är Jonas Gardell i ett sommarpratare-program för några år sedan. Han sa något i stil med
"Varför skulle just vi ha rätt? Tänk om det är några eskimåer på Grönland som har rätt - och Gud är en isbjörn?"

Margit Sandemo är en annan av mina favoriter i sammanhanget:
"Shama" (den oväntade dödens gud/Lo ) "kastade huvudet bakåt och gav upp ett skallande skratt.
- Skapa nya människor? Men flicka lilla, tror du verkligen att det är gudarna som skapat människorna?
- Javisst!
- Något så enfaldigt! Det är ju människorna som har skapat gudarna! I och med att någon tror på dem, blir gudarna levande för dem, och kommer att existera så länge någon tror på dem. Men dör tarangaierna ut, måste också deras gudar dö. Så undra på om de är rätta!"
"- Du säger att om folket dör, dör också deras gudar. Gällver det alla religioner i världen?
- Jag kan bara svara för Taran-gai, men jag misstänker att det gäller för alla, ja. Jag tror många gudar har svunnit bort och dött ute i världen bara för att deras tillhängare har vänt sig från dem. Varför tror du annars att till exempel kristendomens gud så ängsligt deklarerade att 'Du skall inga andra gudar hava jämte mig'?" (sida 97 i Isfolket nr 17, ifall ni undrar)

Så nu vet ni. Lite som med att jag fattar att jag inte fattar - jag tror på att andra tror på gud/-ar, och gudarna finns. Fast inte. Typ. Eller nåt...