Amningens fröjder?

När min förste son, efter fyra veckor, äntligen kom på hur man skulle göra med tungan (han tryckte upp den i gommen hela tiden) hade jag blödande sår på brösten från pumpen. För er som aldrig utsatts för amningspumpar - var GLADA! Det finns nog inget, i mitt tycke, som är värre. Denna första helvetesmånad ledde till att amningen var ett elände. Det gjorde ont, och jag hade äckelkänslor varje gång jag såg att min son fått i sig sårskorporna tillsammans med mjölken. Martyr som jag är ammade jag ändå i över ett år. Jag förstod inte hur någon kunde säga att det var mysigt! Aldrig mer! - sa jag då...

Nu har jag, fem år senare, fått ett nytt pyre. Han förstod omedelbums hur det hela fungerade, och amningen har fungerat PERFEKT i över en månad nu. Jag hade ont i brösten de fyra första dagarna, men eftersom jag totalvägrade att pumpa slapp jag sår och nu förstår jag helt plötsligt vad folk snackar om - det kan ju vara hur helt ooootroligt mysigt som helst!

Tänk om jag hade lyssnat på min egen hjärna för fem år sedan, och skitit i den där jämrans pumpen, då hade jag kanske uppskattat amningen redan då. Om jag för fem år sen propsat på att de inte skulle sondmata min son knökfull var tredje timme hade han säkerligen greppat det där med hur man gör mycket tidigare. Iofs svårt att bevisa så här fem år efteråt, men ingen kan ju heller motbevisa mina teorier, så... :-)

Så en rad till dem som tycker mina textstycken saknar sammanhang och röd tråd - ni har helt rätt. Men sån är min hjärna, så det är helt i sin ordning! :-D