Smulor, droppar eller (nåt)?

Apropå choklad - vad kallar man det där som faller från chokladen?
Bröd smular. Kakor likaså. Hårda små skräp som liksom sticker fast i skinnet så där som bara smulor kan.
Allt som flyter droppar. Dropparna blir kladdigt klet vari strumporna fastnar och som sedan kladdar fast annat i strumporna.
Choklad då? Det som faller faller som smulor, men det går på två röda sekunder så är det inte längre smulor - det är varken hårt eller torrt. Droppar blir det inte, riktigt så varmt är det inte här ens i somras. Finns det någon bra behämning på materia som ena sekunden är fast form, men som i nästa kan rubriceras som kladd?

Statistik och nödvändigheten av bloggande

Alltså - jag trodde att det nog bara är Listoplisto som läser dravlet jag skriver... men så, inspirerad av min sajberguru gick jag in på www.my.statcounter.com och kikade på min statistik - till min förvåning har det varit fler här! Wow!
Helt plötsligt kändes dagen lite gladare och lite mera färgglad. Tänk så lite som behövs! (Mitt ego behövde det, dessutom, av helt andra orsaker som inte ska tas upp här. Inte än, iallafall.)

Ännu ett bevis för att bloggandet är viktigt!
Om bloggvärlden kan muntra upp fler - vilket jag utgår från att den gör - är den helt livsnödvändig, för som någon (jag tror att det är Nalle Puh) säger, "det finns alltför många tappade sugar i världen". Så lite, och ändå så mycket! Ett ord, eller i mitt fall en siffra, som förändrar liksom hela läget, det känns inte sååå frustrerande och "ingen idé", det känns snarare som att "det löser sig nog" och "vem f-n bryr sig?!". *ljudet m ljudat så där lite förnöjt*

Livet är som en chokladask, helt sant. Ibland hittar man bitar som ser såååååå goda ut, men som inte var särskilt imponerande (eller rent av äckliga, fast de spottar man ju ut). Ibland är inte favoriterna särskilt goda, men för det mesta finns det alltid en eller två bitar som avnjuts så där med viftande tår, och som höjer livskvaliteten en smula.

Den andra generationen

Apropå 80-tal - är det någon annan som förundras över hur fort tiden går?
När jag hör att nån är född -90 blir min första reaktion "Oj, bara barnet!", men när man räknar är de ju faktiskt 17 år i år. Inte så bara barn, längre. Min man hade två söner när vi träffades och den yngre är född -90. Han var sex år då, och jag upptäcker att jag fortfarande tänker på 90-talister som under tio år. Hm.
När jag var 17 var jag DEFINITIVT vuxen. I min värld, alltså. Och när jag var 13 var 17-åringar UFOn och jättegamla. Över 20 var man pensionär, en jämngrå odefinierad massa (oavsett 20 eller 80).
När slutar man vara barn? När är man vuxen? Listoplistos vuxenpoängskala funkar, men när är antalet vuxenpoäng många nog att dra gränsen mellan barn och vuxen?

Jag vill inte bli äldst. Jag blir gärna gammal och pensionär, det skrämmer mig inte det minsta, men att bli äldst... Hu. Att inte ha någon äldre generation att fråga om råd, att vara den generation som "ska veta", det känns fruktansvärt.
Ni hör att jag helt kallt utgår från att jag blir 90. :-) Min mormor blir 91 i år och är pigg och frisk som en nötkärna, och jag utgår från att jag har hennes gener.

När slutar man vara barn? Är det skillnad på att sluta vara barn och bli vuxen? Jag har liiiite problem med det där med åldrar. Jag är snart 35. Yngste dansaren i vår trupp är 14. Jag tycker inte att det är såååå stor skillnad mellan oss! Den äldsta är 72. Jag tycker inte att det är så stor skillnad mellan oss heller. Så när blir man vuxen? Och när blir man gammal?
Det torde kanske sitta i huvudet på betraktaren. Det vore ytterst praktiskt, för då skulle det ju inte spela någon roll om jag är 25 eller 55! Lite som virtuell ålder, flytande och föränderlig efter behag och hur jag mår på morgonen. :-D

Nu känns det som att jag leker tåg... dags att dricka kaffe.

Minns ni?

Minns ni hur snyggt det var? Hittade en 80-talskappa... (inte min, bör tilläggas) Trench-coat-liknande med breeeeeda axelvaddar... mycket "byls" och skärp väl åtdraget i midjan...
Jag minns. Jag minns mina röda stövletter (tror jag att det kallas numera), halvhöga, knallröda, spetsig tå och halvhög, lite boots-liknande klack. Jag minns hur sköna de var och framför allt hur SNYGGA de var. Jag hoppas att du förstår vad jag menar, jag skulle nog inte tycka att de var snygga om jag såg dem idag och inte hade några minnen till dem. Men eftersom de var SÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ snygga då, tycker jag fortfarande att de är snygga. Liksom.

Märkligt.

Jag tycker att kappan är riktigt snygg. När jag sätter den på mig ser jag hur groteskt 80-talsmodet är på mig nu och säkerligen var då, men jag minns hur snyggt det var på andra. Och därför kommer jag nog alltid att tycka att 80-talets kläder var och är snygga. Oavsett hur de egentligen ser ut.

Mycket märkligt.

Mina 80-tals "gymbrallor" (viskos med rejäl vidd, snäv midja och snäv vid vristerna) är också riktigt läckra. När jag tar på mig dem är de ett lika stort skämt som de är vida, men de ÄR snygga. För det var de. Då. Jag tvättade dem FÖR HAND (vilket inte vill säga lite eftersom det handlar om mig), strök dem själv och de var mina absoluta favoriter ungefär 1985.
Fast... mina lappade jeans var ännu snyggare. Förstås. Med påsydd gardinfrans längs med ena benet, MASSOR av lappar och tygmärken och metallpåhäng av olika modell. Tillsammans med systerysters lånade nitbälte var jag snyggast i stan! Om bena, åtminstone.

Jag har fortfarande kvar dem, och det är kanske det märkligaste av allt. Båda paren. De plockades fram häromdan i letandet efter något helt annat, och nostalgitrippen var total. För att liksom sätta pricken över i-et snubblar jag över denna kappa...

Här höll jag nästan på att skriva att 80-talet inte var så dumt ändå, men det skriver jag inte. Tack och lov hejdade jag mig i sista stund - för nån skulle ju då kunna tro att jag vill tillbaka dit. Det vill jag inte. Jag är så nöjd med att befinna mig på rätt sida om 30 och närma mig de 35, och vill för allt i världen inte återuppleva barn- eller ungdomstiden igen.
Men kläderna var snygga... :-)

- - -

Det vore trevligt att faktiskt kunna sluta!

Your EQ is 133

50 or less: Thanks for answering honestly. Now get yourself a shrink, quick! 51-70: When it comes to understanding human emotions, you'd have better luck understanding Chinese. 71-90: You've got more emotional intelligence than the average frat boy. Barely. 91-110: You're average. It's easy to predict how you'll react to things. But anyone could have guessed that. 111-130: You usually have it going on emotionally, but roadblocks tend to land you on your butt. 131-150: You are remarkable when it comes to relating with others. Only the biggest losers get under your skin. 150+: Two possibilities - you've either out "Dr. Phil-ed" Dr. Phil... or you're a dirty liar.

What's Your EQ (Emotional Intelligence Quotient)?

Det bidde en till!

Jo. Jag kunde inte låta bli...

Your Quirk Factor: 52%

You're a pretty quirky person, but you're just normal enough to hide it. Congratulations - you've fooled other people into thinking you're just like them!

How Quirky Are You?

Å när jag nu ändå är igång...

Your Extroversion Profile:

Cheerfulness: Very High

Activity Level: High

Assertiveness: High

Friendliness: High

Sociability: High

Excitement Seeking: Medium

How Extroverted Are You?

...och...

Your Christmas is Most Like: Miracle on 34th Street

Sweet and caring, Christmas is about helping for you. While Santa does infact exist, you try to share his spirit.

What Movie Is Your Christmas Most Like?

(Jo, jag ändrade faktiskt sista meningen. Eftersom jag jobbar periodvis åt Tomten, VET jag ju att han finns... :-) )

...en sista för idag:

Your Power Color Is Indigo

At Your Highest: You are on a fast track to success - and others believe in you. At Your Lowest: You require a lot of attention and praise. In Love: You see people as how you want them to be, not as how they are. How You're Attractive: You're dramatic flair makes others see you as mysterious and romantic. Your Eternal Question: "Does This Work Into My Future Plans?"

What's Your Power Color?

Nog rutor för idag...

Härmapa!

Äsch. Än en gång faller jag till föga för vad andra gör... Iofs gäller det en av mina idoler, Listoplisto, men det känns föga tilltalande att jag inte kan hitta NÅT sånt här själv... Suck.

You Are An ENFJ

The Giver You strive to maintain harmony in relationships, and usually succeed. Articulate and enthusiastic, you are good at making personal connections. Sometimes you idealize relationships too much - and end up being let down. You find the most energy and comfort in social situations ... where you shine. You would make a good writer, human resources director, or psychologist.

What's Your Personality Type?

Finns på http://www.blogthings.com/whatsyourpersonalitytypequiz/ om ni också vill vara härmapor...

En salig flaska...

JIPPPPPPPPPPPPPIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII!!!
Vi har provat allt: alla olika sorters mordersmjölksersättningar som finns (iofs inte så många eftersom vi bor i den del av Sverige som inte hör till Sverige), vi har provat alla olika sorters flaskor som finns (här)...
Inte för att jag inte gillar att amma. Det är riktigt mysigt. Men för att jag också ska kunna ha ett liv, för att kunna vara hemifrån mer än två timmar utan lillpyret, och för att min man också ska kunna njuta av pappa"ledigheten" utan oro för ett otröstligt miniliv, hade det varit praktiskt att liten tog flaska i någon form. Vi trodde nog att det aldrig skulle funka...

Så provade vi (på min mans förslag) med välling.
Saliga under - liten snaskar för fullt!

Vi ska inte ropa HEJ! riktigt ännu, men att han faktiskt sörplar i sig en hel flaska känns som rena underverket.
Det innebär, till att börja med, att jag kan jobba mina fyra timmar i ett och dricka kaffe i lugn och ro på jobbet. Sen jul har jag åkt hem på kafferasten för att amma. Inte för att jag klagar, det har varit jättemysigt, men det känns lite trist att inte ha tid för det sociala på jobbet. Det är ju halva orsaken till att jag jobbar.
Dessutom sparar vi in på bensinkontot... och jag kan promenera till jobbet. Jag har trots allt bara fem minuters gångväg dit.

Världen är underbar!

"..."

Som vanligt låter jag mig inspireras av andra, och som vanligt är Listoplisto källan till mitt bloggande:

"I tidningarnas födelseannonser syns ibland den käcka annonsen "Hej hopp, det blev en med snopp". Men att sätta in en likvärdig annons när en flicka föds vore nästan otänkbart. "Hurra, kom och titta, det blev en med ..." för att citera citatet.

Har vi ens ord för "..."? Snoppen har MASSOR med tillnamn varav många - liksom "snopp" - är rätt gulliga. Vad har tjejerna? "blomma" är väl det enda jag kan komma på som är icke-negativt, men logiken i att säga "blomma" hänger jag inte med på.

Tänk att de feminina beskrivande orden ska vara så negativa! "Det är stake i dig" - manligt och positivt. (Jag tror att det var Anna-Lena Brundin som vid nåt tillfälle pratade om att vi kanske skulle säga "det är "..." i dig", men det låter, precis som hon var inne på, inte riktigt lika kul...) "Du kör som en kärring" eller dito "höna" - kvinnligt och negativt. När vi sedan blir gamla finns "gubbe" och "gumma" som inte är särskilt laddade, men till det finns det negativa "kärring" utan manlig motsvarighet. "Gubbjävel" motsvaras väl av "kärringjävel"?

Sen håller jag inte med om att "snopp" motsvaras av "...". Jag skulle hellre väga det senare mot ordet på tre bokstäver som börjar och slutar med K.
Ännu en anledning till att inte jämställa värdet i "snopp" och "..." - det är helt OK att skriva "snopp". "..." får tala för sig själv.

Många " " blir det...

Vart TAR ljuset vägen?

Ja. Vart TAR ljuset vägen när man släcker lampan?
Alltså: Ljud är (ljud)vågor. Vad är ljus?
Man ritar ofta ljuset som strålar, och jag vill minnas att ljuset också är i vågform. (Men det viskar jag bara, för det kan ju vara hur fel som helst.)
Nåväl. När man tänder en lampa skapas ljus. Om det är så att ljuset, liksom ljudet, är vågor som utgår från punkt A och färdas framåt, borde de (vågorna) ju ta vägen någonstans? Ljudet avklingar så småningom, tunnas av och löses upp - gör ljuset likadant? Eller fortsätter "ljusvågorna" (om de finns, alltså) i all evighet ut i världsrymden? Finns det en massa använda ljusbitar som svävar omkring i rymden?
(Ibland kanske man inte ska skriva det man tänker - vissa tankar är inte fullt så intelligenta som andra...)

En himla massa braiga tankar

Tänk så många tankar som går förlorade varje dag?
Jag borde egentligen inte fundera på sånt här, det är lika konstruktivt som att fundera över var ljuset tar vägen när man släcker lampan, men...
Jag brukar periodvis roa mig med att försöka skriva ner sånt som ploppar upp i huvvet, men det är SÅÅÅ svårt att forma orden så att de låter lika vettiga på pappret som de gör i huvvet. Jag vet precis vad jag menar, och det är jättelogiskt i tankeform, men när det sen ska konkretiseras i bokstavsform verkar det hopplöst. Jag lyckas helt enkelt inte! Det är kanske därför min blogg ligger nere så mycket, kanske därför som jag inte skriver mera ofta?
Jag kommer ibland på SÅÅÅÅ bra ämnen att blogga om, och jag tror att de hade blivit riktigt trevliga bloggar - om de bokstaviserats. Men har jag då ingen dator i närheten har jag hunnit glömma vad jag tänkte när jag väl sitter in(b)loggad, och således bidde det ingen blogg. Det bidde inte ens en tumme.
Jag har tänkt att jag ska skriva upp på små lappar alla ämnesämnen som trots allt finns där, men det kommer inte längre än till tanken. Jag har diverse lämpliga småblock och såna där utomordentligt fåniga post-it-block, där limmet är värdelöst och man irriterar sig över att de fastnar där de inte ska men inte sitter fast där det är tänkt, men när jag behöver pappersbiten är den aldrig så att jag hittar den. Eller också har jag ingen (fungerande) penna.

Pennor är dessutom en historia för sig: hur många pennor finns inte i ett hushåll? Dussintals, om inte tusentals. Men hittar man dem när de behövs? Svar nej. Eller, jo, man hittar massor av pennor, alla olika sorter, men de fungerar inte. De funkade för en kvart sen, när man löste dagens Sudoku/Soduko till förmiddagskaffet, men när telefoner ringer och man behöver skriva ner det där jätteviktiga telefonnumret, då har den slutat funka. Inte för att bläcket är slut, utan... bara för att. Bara för att man behövde den.

Medan jag skrev ovanstående hann jag komma på minst fem olika ämnen, "DET ska jag skriva en blogg om" - tror ni jag minns nåt av dem?