Läs och begrunda!
Apropå födelsedagar... måste ju bara skriva lite.
Jag ÄLSKAR att fylla år! Har sagt det förut och kommer antagligen att säga det MÅNGA gånger till. Med risk för att upprepa mig (ids inte läsa vad jag skrivit om det tidigare) - det finns inte mycket som är bättre än att stå i centrum, framför allt inte den enda dagen på året när man verkligen FÅR gilla att stå i centrum!
Min 30-årsfest var kanon - massor av glada människor som jag tycker om (men som inte nödvändigtvis gillar varandra...) som alla är där för att fira att just JAG fyller år, med god mat och dans och roliga upptåg och ... lite mindre roliga lekar... Varför ska man förresten envisas med att leka fåniga (och ofta pinsamma) lekar när folk samlas för att ha roligt?
Ser fram emot att fylla 40. Det är bara fem år kvar, och sålunda är jag snart på rätt sida om 40 (är nu alltså på rätt sida om 30). För det kommer vår fest för att förnya giftas-löftena (ska ske vart tionde år är det tänkt) och jag ser fram emot festen! Fast den måste jag ju dela med maken... :-) Inga paket, bara mat och fest och dans och socialiteter! Härligt! Och alla är där för MIN (och makens, förstås) skull! (Så boka in helgen i närheten av 15 juli 2010 redan nu!)
Vad skulle jag göra om maken glömde bort mig? Ingen aning. Vill inte veta heller. Eftersom jag anstränger mig så för att alla ska minnas mig brukar det inte vara något problem, fast jag tror att han skulle minnas ändå. Vi har dessutom en kalender liggande vid telefonen, där jag skrivit in - med STORA bokstäver - alla som fyller år i förhoppning om att jag ska komma ihåg att gratta, och jag tror att även maken läser i den emellanåt. :-)
Värre är nog att jag glömmer bort mina nära och kära! Jag försöker komma ihåg... men är tyvärr alldeles för ofokuserad för att hålla nåt alls i huvvet särskilt länge. Har alldeles för många järn i elden (med betoning på FÖR många) för att komma ihåg vad jag skulle gjort igår, blev det inte gjort igår blir det inte gjort. Om inte någon vänlig själv påminner mig, förstås.
Nu babblar jag och kommer "ur spår". Äsch. Dags att dricka ur cidern och gå och lägga mig, kanske? Ska upp och träna dans inför februariföreställningarna imorgon... Usch. Fast kul. Men usch. Varför måste man träna för? Varför är vi inte alla superbegåvade (och klonade i massor så att Alfa-jag kan vara hemma med barnen och bara myyyyysa) så att vi inte behöver lägga ALLA helger i januari för att träna?
För att fortsätta babbla om annat än rubriken informerar om, kan jag dock meddela att föregående helg INTE användes till att träna. Den användes istället till att sitta vaken med en falsk-kruppande son (den minsta) och det är INTE något jag rekommenderar. Varken att vaka eller att ha barn med falsk krupp.
(Fråga mig inte varför det heter falsk krupp, för det vet jag inte. Krupp = difteri, falsk krupp = propp i halsen av för mig okänd anledning, ungen kunde inte andas och vi satt på lassa i massa timmar för diverse provtagningar, inhalering av adrenalin och nåt, kortisontabletter i flytande form och mera inhalering. För sonen, alltså, även om mamma fick en dutt inhalation i bara farten. Inte kul, det heller, kan jag meddela.) Har VAB-at hela veckan, vilket inte heller är särskilt underhållande när varken minioren eller undertecknad fått sova särskilt mycket, (och jag upprepar "särskilt" en hel del, ser jag) och känner mig lagom urlakad och ointressant... Att så kliva upp kl 09 imorgon för att dansa och instruera känns JÄTTELOCKANDE (inte)...
Nu ska jag sluta beklaga mig, det kommer säkert att kännas bra bara jag är där. Och framför allt imorgon när jag kommer hem efter två dagars dansande, då kommer jag att vara rätt nöjd med mig själv och "gänget". :-)
Natti natti!
