Samhällsekonomi
För att fortsätta min kommentar hos Corundum...
Jag kan tycka att det, i de fall där kvinnan ammar, är mer praktiskt att kvinnan är hemma med barnen första året, men det borde vara logiskt för FAMILJEN (så länge det är ekonomiskt hållbart - vilket det självklart BORDE vara) att pappan är hemma år nr två.
Samhällsekonomiskt är det mer hållbart att föräldrar får (åtminstone) ett föräldrapenningsår till:
Det är dyrt med dagis. En dagisplats kostar BETYDLIGT mer än det vi betalar för platsen. Om jag är hemma med mitt barn vinner samhället både kort- och långsiktigt! Kortsiktigt eftersom mitt barn inte upptar en dyr dagisplats, långsiktigt eftersom barnet får en mer genuin etisk värdegrund att stå på. Jag vill i detta på INTET SÄTT nedvärdera våra dagis och dagmammor, de är suveräna och gör ett helt fantastiskt jobb! Men... en mamma och ett-tre barn ger mer kontakt med barnen än tre vuxna (som flest två samtidigt) på 18-20 barn. Långsiktigt ger det alltså, som jag ser det, tryggare barn som inte ställer till en massa ofog genom livet, som har mindre tendens till att störa i klassrummet och mindre tendens att göra livet surt för sin omgivning. De (tror jag) är sålunda även mindre benägna att välta blomkrukor och slå sönder skyltfönster och alltså en långsiktig samhällsvinst i insparade reparations- och rehabiliteringskostnader. Det är billigare att hjälpa ett litet barn än att hjälpa en vuxen. Det sista är ekonomiskt bevisat, kan återkomma om det om så önskas.
Detta förutsätter SJÄLVKLART att det är ekonomiskt hållbart FÖR FAMILJEN. Om föräldrarna inte kan betala sina räkningar är hela upplägget paj, alltså krävs en justering i ersättning och lönefördelning. Jag är fullt medveten om problematiken i att många män inte kan vara hemma med barnen trots att alla i familjen vill det eftersom det då skulle innebära att familjen går under, men hela resonemanget utgår från ett slags utopiskt önsketänkande, som alltså inte är nåt jag anser ska genomföras igår. Läs med sunt förnuft. Snälla. Och jag skulle egentligen vilja sätta "män" inom parentes eftersom många idag tvingas gå med sina halvårsbabysar till dagis just för att de inte har RÅD att vara hemma. Detta oavsett om de är män eller kvinnor eller ensamstående eller tvåsamstående.
Tänk er följande...:
Ena föräldern är hemma första året. Andra året är andra föräldern hemma. Under båda dessa år får föräldrarna samma inkomstbortfall, helt oberoende av vem som är hemma. I mitt utopiska förslag faller 20% bort av den lägre inkomsten BÅDA åren. Himla smart, eller hur? För mattefantaster: Ena tjänar x kr, andra tjänar y kr. X är mindre än y. Under dessa två år blir inkomsten för familjen 2(0,8x+y).
Kostnaden för detta tas i två delar; en (mindre) från det minskade behovet av dagisplatser och en (större) från det minskade behovet av skadegörelseåterställning och vård av missanpassade ungdomar/unga vuxna. (Jo, jag VET att det är generaliserande, men det är liksom MENINGEN.)
Inte för att jag nånsin kommer att våga hoppas på nåt liknande, det är ungefär lika troligt som att "att klä sig kvinnligt" skulle betyda att klä sig i "Heliga Hansson". Men... kanske... nåt ditåt...?
14 kommentarer:
Har nu läst både ditt och Corundums inlägg.
Det känns som att vi har varit i denna debatten förut.
Jämlikhet är SVÅRT, och handlar om så mycket mer än mamma/papparoller (även om jag tyckte att ditt förslag om mammaledighet/pappaledighet var helt jävla lysande). Eftersom jag inte har barn så har jag kanske inte "rätt" att tycka om just sådana saker, men vem skulle hindra mig? ;-p (Läs mina inlägg om mammor - barn (del ett och två).
Och återigen, vad är jämlikhet?
Så länge jag inte känner mig förtryckt som kvinna och kan göra det jag vill och är intresserad av, så är jag jämlik. Att det fortfarande finns löneskillnader som måste jämnas ut är jag medveten om, och det kommer så saktliga.
Jag skall fundera lite mer på detta. MEN, det första som slår mig och jag måste skriva ner är hur de numera gör i Norge.
Min syster bor i Norge och är numera mammaledig, absolut inga konstigheter med det. Pappan tar över i mars, heller inga konstigheter.
Men nu skall Norge visa sig på framkant, och har börjat med en hejdlös könskvotering på arbetsplatserna. På min svågers jobb får kvinnor mer eller mindre alla chefstjänster - det är inte ens ngn idé att som man söka. Vilket i förlängningen innebär att de tappar kompentens (på vissa - jag säger inte att alla kvinnorna är stockdumma - men de anställer kvinnor med mycket lägre kompentens än en eventuellt sökande man).
Detta är defintivt inte en lösning. Och det skall inte bara vara jämlikt mellan män och kvinnor, vi har invandrare, de som blir utsinglade till anställning för att de har fel efternamn eller fel adress.
Jag kan och ska fortsätta i evighet, men mannen drar mig i håret just nu och säger att vi har bråttom och måste åka.
Det kallar jag ojämlikt - varför ska han bestämma att vi har bråttom ;o)
Om jag är hemma med mitt barn.....
"barnet får en mer genuin etisk värdegrund att stå på."
Och vidare-
"tryggare barn som inte ställer till en massa ofog genom livet, som har mindre tendens till att störa i klassrummet och mindre tendens att göra livet surt för sin omgivning. De (tror jag) är sålunda även mindre benägna att välta blomkrukor och slå sönder skyltfönster och alltså en långsiktig samhällsvinst i insparade reparations- och rehabiliteringskostnader"
Är det därför vi har problem med ungdomarna ?
Men för jessu namn stäng alla dagisar!
Och ge pengarna åt föräldrarna.
Jaa.. så enkelt. Då löser vi en massa problem i skolan.
För att inte tala om alla rep- och rehabilitetskostnader.
Och det viktigaste ALLA undomar blir perfekta.
Camilla -71 har, liksom Kent i Stlm, verkligen LÄST denna blogg. Fattar PRECIS vad det hela handlar om och läser definitivt inte med glasögon märkta "jag läser in det jag VILL att det ska stå".
För du har ju förstås slagit huvudet PRECIS på spiken, och verkligen FATTAT vad jag menar.
...
Wow, vilket fantastiskt inlägg.
...
För den som ännu inte fattat det, så är alla rader ovan skrivna med IRONI.
- - -
Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta.
"Läs med sunt förnuft. Snälla." tycks inte hjälpa. Inte heller
" (Jo, jag VET att det är generaliserande, men det är liksom MENINGEN.)"
Om du nu stör dig så in i bomben på mitt inlägg så stackars dig. Jag tycker synd om dig som inte har bättre för dig att göra än att vara arg.
Lollias, nu tycker jag att du är taskig mot Kenta ;o)
Fast jag tycker fortfarande att ditt förslag om föräldrapenning var helt jävla briljant!
Tycker att vi alla ska ha i åtanke att vi dessutom är ett av de FÅ länder i världen med en sådan trygghet dock. Min kusse i USA får vara hemma fyra veckor, att pappan är hemma är inte att tänka på.
Puss på'rej :o)
"camilla-71:a" - Ja, detvar ju en väldigt konstruktiv kommentar. Lollias har åtminstone en genomtänkt åsikt, som du självklart inte behöver dela för en sekund - men som du måste respektera. Förutsatt att ditt mål är att själv få någon respekt. Vill man framstå som en trångsynt, osympatisk, bitter och lite ointelligent person så kan man förstås skriva som du gör. Är du verkligen 37 år gammal? Eller står "-71" för din intelligenskvot?
För att föregå med gott exempel så tänkte jag kommentera inlägget och samtidigt också din kommentar (fortfarande till "camilla"):
Man kan inte stänga alla dagis (inte "dagisar" i plur.), det är nog alla överens om att det är en total orimlighet. Det är heller inte det som Lollias föreslår, utan en fördelnig av balansen mellan danande hemma och på dagis mer förskjuten åt hemmet. Jag tror själv inte att det optimala vore att helt låta barnen stanna hemma en lägre period så som Lollias föreslår; det för att jag själv verkligen tror att man kan lära sig otroligt mycket av sina jämnåriga kamrater, lärdomar som föräldrarna inte någonsin kommer kunna förmedla - men däremot tycker jag man borde kunna vara "deltids-föräldraledig". En möjlighet att exempelvis kunna ha tid att lämna sina barn på dagis någon gång mellan klockan åtta och nio (självklart varje tid samma dag, rutiner är viktigt) för att sedan hämta dem vid kanske tvåtiden. På det sättet har man möjlighet att större delen av dygnet kunna vara med sitt barn och lära honom eller henne det man själv tycker är viktigast, utan att förlora den möjlighet till emperisk lärdom som situationer tillsammans med jämnåriga kommer att ge.
Problemet ligger då, förutom på ett samhällsekonomiskt, på ett rent praktiskt plan. Det är kanske inte alla arbetsplatser som har möjlighet att erbjuda arbetsuppgifter som passar för en anställd som kommer in vid nio-tio och stämplar ut vid ett-två. Det förutsätter att det finns någon som kan tänka sig att ta passet mellan sju och tio (eller vad exakt det råkar vara), vilket nog inte blir det lättaste. Rör det sig om ett älderboende är det kanske inte så svårt - dagens unga är desperata med tanke på arbetsbristen - men alla jobb som kräver en utbildad person på respektive position kommer att drabbas av mycket svårlösta problem.
Den enda lösning jag på rak arm kan komma på är att föräldrarna jobbar hela dagen, men varannan dag. På det sättet skulle man kunna genomföra min idé med att ha barnen på dagis en kortare stund, och dessutom får man lite personlig tid till eftertanke som förälder de timmar som barnet är borta.
Jag inser mycket väl att det blir krångligt i överkant, antagligen inte genomförbart. Ska fundera på saken och se om jag kommer på något; jag gillar problemlösning.
Det blev visst en lång kommentar, men det känns som att den var lite viktig. Jag har svårt för omotiverad kritik (i en varierad form av ordets betydelse: kritik utan någon motivering), det ger verkligen ingenting.
Fortsätt att skriva, Lollias, låt dig inte nedslås av personer som inte tänker efter före de pratar.
/Joar
PS. Jag skrev den här kommentaren igår innan någon annan än Camilla och Blue hade hunnit kommentera, men glömde bort att trycka "publicera" innan jag gick och la mig. För övrigt, vad skrev "Kenta i Sthlm" egentligen? Kan man få en kort sammanfattning om det nu inte är ord lämpliga att publicera i sin helhet? Och en sista sak till Camilla: gå gärna in och läs mitt inlägg om feminism så att du vet vad Lollias hänvisar till. Skulle gärna få en kommentar.
Äh! Länken råkade bli fel. Här hittar du den.
/jag.
Kenta är en sådan man skrattar åt, liksom Camilla.
Men Joar, det finns ingen universallösning till varken jämlikhet, lyckliga föräldrar och lyckliga barn. Tyvärr. Vi lever inte i en utopi, och fanken vet om det hade varit något att sträva efter.
Det går alltid att göra förbättringar och förändringar, men då troligen på bekostnad av något annat. För vi lever trots allt i ett land där vi har det ganska bra.
Shit happens, och det behöver inte bero på att pappa inte var hemma tillräckligt länge. Eller att mamma inte lagade mat på eftermiddagarna. Eller att man var på dagis eller inte på dagis, eller att båda föräldrarna jobbade heltid eller deltid.
Det finns ingen universallösning, och inte heller en manual för livet.
Därmed inte sagt att du har fel och någon annan har rätt. Vi babblar, och det är åsikter - inte fakta. Måste skilja på dom två. Det du har skrivit är klokt och dina åsikter, Lollias har sina och jag har mina (se under debatt - inlägg mammor och jobb - orkar inte länka, om du är intresserad).
Camilla och Kenta fortsätter vi skratta åt, och det kan faktiskt vara roligt med uppviglare.
Fast Kenta var roligare ;o)
Och tack och lov för att vi kan skratta!
Världen vore kanske bättre utan humor (framför allt när den är på andras bekostnad), men den vore samtidigt så mycket tråkigare.
Sen är det ju himla tur att vi är så perfekta! :)
---
Och, om du ramlat in här, inte läser mer än bara detta och vill tro att jag anser mig veta DEN ABSOLUTA SANNINGEN har du kommit HELT fel. Bara så du vet.
;-)
På andras bekostnad roligast!
Jag försöker verkligen visualisera en värld utan humor...det går inte...det närmsta jag kommer är en brödkö i Ryssland. Det känns inte så humoristiskt...
Strunt samma. Vi äro perfekta. Och ännu mer perfekt är det att inte reta upp sig på Kenta och Camilla, mkt roligare att skratta åt dom.
Men jag förstår inte riktigt vad du menar när du säger att du inte vet den absoluta sanningen. Jag har ju använt din blogg som manual juh ;-p
Fan vet om jag inte saknar Kentas insiktsfulla kommentarer...eller vad säger du Lollias?
Dom satte liksom lite krydda på tillvaron ;o)
*garv* Njä, jag saknar nog varken eller, men du har helt rätt i att Kentas var roligare.
Och jag borde väl egentligen veta att jag (och Listoplisto) vet och kan allt, för det har Listoplisto och ego bestämt nångång -88, men jag glömmer emellanåt. Så tack för påminnelsen! :-D
Hördududu...vad du och Listoplisto bestämde på alldeles egen hand någon gång när dinosaurer fortfarande befolkade jorden bryr jag mig inte om. :-p
Jag sällar mig helt sonika till "kanallt-vetallt" och struntar i om jag egentligen inte får vara med.
Enligt mannen är jag ordförande i klubben "Våga Vägra Ha Fel" medan han möjligen bara är kassör.
Och vad gäller Kan Allt - Vet Allt...där är jag definitivt med (hör lite grand ihop med den första klubben). Ska vi dela på ordförandeskapet eller försöka hitta någon slags demokrati...eller kör ni dubbeldiktatur? ;o)
Du kan ju tänka dig mötena i Våga Vägra Ha Fel klubben, DET är min vardag ;o)
Kentas var roligare. Camilla blev så arg och seriös. Kenta var lite mer...hmmm...harmlöst spånig?
Alltså - därmed inte sagt att klubben inte kan utökas! Självklart får du vara med! Diktatur på varsitt håll funkar himmmla hur-bra-som-helst, vi bor ju trots allt inte i samma samhälle. Och du bor ju verkligen avsides (fast inte lika avsides som Stockholmarna), så trippeldiktatur funkar nog lika bra som den dubbla! :-)
Jo... harmlöst spånig var nog en bra beskrivning. Man liksom lägger huvudet på sned och suckar liksom lite sorgset, lite nedlåtande, lite "stackars liten" liksom. Liksom. :-)
Instämmer i det du skriver, även om det som du säger är svårt att generalisera och man då alltid möter ett visst motstånd. Framför allt fastnar jag vid det du skriver om att det är en långsiktig samhällsvinst då det är billigare att hjälpa ett litet barn än att hjälpa en vuxen (hänvisar till dagens inlägg i min blogg ”Bättre stämma i bäcken än i ån”.).
Humlan - underbart! Jag uppskattar både ditt inlägg och din kommentar, tack!
Skicka en kommentar