Anonym eller inte?

Åter får xrob sätta ämnet för dagen... Ämnet är anonymt bloggande.

Den som har betalt för att blogga ska SJÄLVKLART vara öppen med vem han/hon är. Den som får betalt för att tycka något ska inte vara anonym, eftersom det handlar om köpta åsikter (missförstå mig rätt, snälla).

De som (inom ramen för svensk lag) skriver utan lön och utan "agenda" och ej på uppdrag av någon annan har all rätt att vara anonym! Så länge jag inte skadar eller sårar någon annan med det jag skriver finns det ingen anledning att tala om vem jag är, framför allt inte i vårt ytfixerade samhälle!

Min värdering bygger på innehåll - inte person. Vem du är är en sak. Vad du tycker är en annan. Åtminstone i min värld. Jag tycker det jag tycker oavsett om du vet vem jag är eller inte.
De som känner mig, och alltså kan ha en HYFSAT rättvis bild av min person, kan se vem jag är av att läsa min blogg. De som inte känner mig får en uppfattning om vem jag är genom att läsa mina ord, inte genom att se min bild. Det borde inte handla om hur jag ser ut, det borde handla om vad jag tycker och varför jag tycker som jag gör (min motivering, alltså).

Eller är vi så fel ute, att det hela handlar om yta? Om frisyren är fel kommer inte åsikten att räknas? Eller handlar det om ursprunget, att sossarna inte kan tycka att moderatens idé är bra? Att åsikten blir annorlunda värd beroende på om det är en man eller en kvinna som framfört den? Påverkas värdet av hudfärg, sexuell läggning eller religion?
Eller handlar det uteslutande om att kunna kasta ägg på tyckarens fönster, om tyckarens åsikt går emot läsarens?


Självklart finns det en vits i att "stå för vad man säger" genom att sätta dit sitt namn. När jag skriver insändare skriver jag ALLTID ut mitt namn, och eftersom jag inte har ett dussinnamn vet folk vem jag är. Men - i min blogg väljer jag (för det mesta) att skriva personliga tankar och funderingar, och de skrivs
a) för att skriva av mig, att få på "papper" det som snurrar i huvvet
b) för att få distans till tankarna
c) för att någon, någonstans, kanske tycker som jag eller ungefär likadant, och finner en smula tröst i att någon annan ser det på samma sätt (lite Narcissiskt, kanske?)
Jag skulle gärna skriva dit d) med en önskan att kunna påverka någon att ändra uppfattning, men det (lägga till d-et, alltså) kan jag inte eftersom jag inte skriver för att påverka.

Eftersom vissa element i vårt samhälle anser sig ha rätt att "trycka till" den som tycker annorlunda är det sunt att inte alltid vara öppen med vem man är. Tyvärr lämnar det dörren öppen även för dem som inte står för sina ord och för dem som missbrukar orden för att skada andra.

Stephen Donaldsons vägnhimmar uttrycker det hela väldigt bra:
"Gör vad helst du har lust till så länge du inte sårar eller skadar någon annan med det."