Smygande kommentarer eller raka besked

Varför gör vi så?
Jag läser och hör gång på gång hur framför allt kvinnor beklagar sig över hur deras respektive beter sig, framför allt i hemsituationer.
- Jag frågade spydigt om han gillade sin nya diskmaskin...
- Jag sa åt honom att tvättkorgen minsann inte är mobil...
- Han fick sig en näsbränna idag, när jag tyckte att det var så konstigt att vi har så skitiga rutor...

QUE???

Är vi kvinnor verkligen SÅ korkade? Tror vi verkligen att andra ska förstå att vi med ovanstående exempel menar att de ska lägga smutstvätten i smutskorgen, att det vore trevligt med uppskattning över diskande och matlagning, att han får ta sig tid att tvätta fönstren och så vidare? HUR DUM FÅR VI VARA?
Om jag vill att någon annan ska torka av bordet efter maten kan jag inte FÖRVÄNTA mig att någon annan ska FÖRSTÅ det. Ingen av oss (sagt med reservation) är tankeläsare, och det är MYCKET enklare om vi faktiskt säger vad vi menar! (Och menar vad vi säger, men det är ett annat inlägg.) Om jag ber någon annan göra det (den gången eller varför inte föreslå att "Visst torkar du av bordet efter våra måltider?" eller nåt?) kanske bordet faktiskt blir avtorkat?

Ett uttjatat exempel (jag tror att det bl a finns med i boken "Kvinnor är från Venus, män är från Mars" eller vad den heter) är hur vi pratar fikapaus i bilen, situationen är att ett fik är inom synhåll:
Mannen säger
- Där är ett fik. Jag vill stanna. (Om han inte bara kör in, förstås. Och varför är det oftast mannen som kör bilen?)
Kvinnan säger
- Oooo vad det skulle vara gott med en kopp kaffe. Kanske. Vad tror du, ska vi stanna nånstans efter vägen?


Som tillägg vill jag säga att jag generaliserar. Det finns självklart ombytta "roller", och lika självklart finns förhållanden utan liknande situationer, eller där båda funkar som den beskrivna kvinnan i texten ovan. Men för enkelhetens skull skriver jag man/kvinna, de flesta fattar förhoppningsvis vad jag menar ändå.


Ytterligare irritationsmoment i det hela är att vi oftast inte nöjer oss med att det är gjort. Det ska göras på VÅRT sätt och precis i den sekund som VI anser det ska göras. Suck...
Jag ser tendenserna hos mig själv också, så jag är lika arg på mig själv. Jag suckar över att min man inte plockar bort glaset efter maten, och jag suckar över att han, de gånger han faktiskt diskar, inte torkar av bordet. Men eftersom jag faktiskt inte har pratat med honom om det, HUR I H-VETE SKA HAN SE DET JAG SER?

Jovisst, det borde väl vara uppenbart att man tar bort glaset samtidigt som tallrik och bestick, men det handlar ju om vad JAG anser vara uppenbart. Tydligen är det inte uppenbart för honom (av någon oförklarlig och mycket märklig anledning), och det lär inte hända under vår livstid att han kommer på det av sig själv. Att han ska se det som uppenbart, alltså.
Lösning: jag TALAR OM för honom att jag vill att han ska ta bort glaset också. Helst med en SNÄLL röst, inte mitt i ett gräl eller med gnällrösten (som jag VET att jag har även om jag inte alls vill medge det).

Självklart handlar det inte om daltande. Han är inte mitt barn och ska inte behandlas som sådant. Han är en lika värd individ i en familj bestående av, i vårt fall, två vuxna och fyra barn. Hans åsikter, bagage och uppenbarheter borde behandlas som lika mycket värda som mina dito. För honom är det kanske uppenbart logiskt att den som byter däcken får kaffe efteråt? Men så länge han inte talar om det kan jag ju omöjligt FÖRSTÅ det, eller hur?


Jag skulle önska att vi kvinnor
1) slutar klandra våra livskamrater för att de inte ser det vi ser och gör det vi tycker att de ska göra när vi tycker att det ska göras och
2) slutar hymla och mumla i skägget (som vi ju faktiskt inte har)!

Tänk så enkelt det vore, om vi såg till att ge våra äkta eller oäkta hälfter en chans att faktiskt göra det vi anser vara deras del och dra sitt strå till stacken eller vad det då ska kallas. Vi klandrar män för att de inte lyssnar, men jag tänker att det är svårt att höra nåt som faktiskt INTE SÄGS.
(Sen anser jag det oacceptabelt att prata om att männen hjälper till hemma, men det har jag redan skrivit om.)