Evig musik

Vissa låtar kom, spelades i radion en gång och försvann sedan in i den välsignade glömskan. Andra borde ha försvunnit in i glömskan men bet sig fast likt tiltade kamphundar med psykbryt (skulle jag träffa killen som gör "booten Anna" skulle jag gärna slänga en rutten fisk på honom!). Mesta musiken faller genom öronen utan att märkas öht, som ett ointressant bakgrundsmummel - möjligen något störande.

Sen finns det underbar, härlig, livsbejakande, fantastisk musik, som liksom aldrig blir gammal eller ointressant! Abba och Queens musik är väl mina bästa exempel på sån musik, liksom (nästan) hela Eurythmics kollektion av örongodis. (För mig är det, som jag skrev tidigare, 80-talsmusik, men ska man nu vara petig kom väl både Queens och Abba årtiondet innan. Men eftersom min musiklyssnarkarriär på allvar började under åttiotalet är det 80-musik för mig.)
Både Erasure och A-teens gjorde riktigt bra covers av Abbas musik, och de flesta artister verkar ha gjort covers på Queens låtar, men de senare verkar vara svårare att göra bra. Och vem kan mäta sig röstmässigt med Freddie Mercury?

Jag har haft en teori om att bra musik är sån musik som man inte fastnar för direkt. Om jag kan sjunga med i låten första gången jag hör den är jag leds redan innan låten är slut - skräplåt, alltså. Men... Abbas låtar kan man ju faktiskt hänga med i hyfsat bra första lyssningen, och dem är jag inte leds på? Där sket sig den teorin, med andra ord.

Jag ska alltså inte, egentligen, skriva sånt här. Det gör att jag analyserar (skryyyyyt) mina tankar i mer än tre nanosekunder, och efterom jag då hittar en massa tankefel blir det att tänka om. Usch. Det är ju både trist och dessutom jobbigt! (Åsså börjar det lukta bränt, och vi ska ha föllsedagskalas idag!)