Julhälsning...

...måste man välan göra? Sålunda kommer en här:

Fint porslin

Det är roligt att kunna duka fint. Det är jätteroligt. Vi har haft julavslutning här hos oss idag, och att då kunna ställa fram riktigt fina kristallglas i olika former (vatten-vin-snaps) och fina kaffemuggar känns riktigt bra. Att ha likadana bestick till alla känns också bra. Riktigt bra.
Om det då är en kvarleva av min borgarbracka-mormors barndom eller vad det då är, men det ger mervärde (för mig) att kunna duka vackert. (Ska lägga ut bild så småningom.)

Glasen var min mormors, de fick dem i bröllopspresent eller liknande. Antagligen inte särskilt dyra eller märkvärdiga för att vara kristallglas, men då är det förhoppningsvis lätt att fylla på med fler. Kaffeservicen var min morfars mammas (min namnes), och de lär tyvärr inte vara lätta att fylla på. Jag har inte sett nåt liknande någonstans öht, och det är inte alls kul eftersom jag gärna hade haft fler av dem.

Jag hade en tanke om att önska porslin till bröllopspresent just för att få MÅNGA av samma sort, men alla serier jag sett hittills består av 12 kuvert. Jag vill ha MINST 24, och att beställa dubbla serviser ser jag ingen mening med (jag behöver inte två kaffekannor). Dessutom är det alltid någon del som är fel - är det inte kopparnas öron är det att det inte finns muggar eller att gräddkannan är för liten. Eller att det inte finns djuptallrikar. Om nu inte mönstret är för gräsligt eller på fel plats...

Inte nog med att jag behöver bli tapetdesigner, jag behöver också göra min egen servis. Ids int!

Mjooosik, majstro!

Sitter och lyssnar igenom lite tonårsnostalgimusik... Run to the hills, Land of confusion, Love bites, Too late for love, Janie´s got a gun... Lägg till lite Twistade systrar, lite Kiss, lite Ozzy, Rainbow och Scorpions... inte helt fel så här på en onsdag.

Tänkte bara ge er ett bra julklappstips, åtminstone till er som har barn i omgivningen som ni tycker (borde) förtjänar en julklapp: ABC leksaker - kanonbra service, riktigt bra leksaker till många olika åldrar (kika t ex på badkarsdekalerna, båda mina älskar dem) och jämförbara priser. Om man ska handla leksaker på internet ska man börja där!
Har köpt min systersons julklapp där, och de slår in och skickar till andra änden av Sverige. Som sagt, kanonbra service!

Shoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppashoppa...

Jag hade tidigare alla mina julklappar färdiga i februari samma år, nu är jag inte ens klar med idélistan. USCH! Dock har vi t o m bytt till julgardiner i vardagsrummet (inte bara i köket), så vi utökar tomtedomänerna... :-)

Tacksamhet?

Har skottat gården TRE gånger under gårdagen. Gillar inte snö.
Fast... idag är det HUR vackert som helst, riktig sån där vykortsvinter med lagom rimfrost på träden och klar himmel... idag har jag dessutom inte behövt skotta snö. Grannen tog plogvallen med traktorn.

Dock kom jag att funder över huruvida man borde vara tacksam eller inte? Näst äldsta grabben i huset kom ut och bidrog till snöskottningen i fredags, och jag höll på att kräkas över all snö precis när han kom ut och jag blev överlyclig över bidståndet. MEN... ska man verkligen vara tacksam? Egentligen, jag menar, är inte det en del av att vara med i ett hushåll? Att man hjälps åt?

Jag tänker nog fortsätta vara tacksam, men det känns lite mot mina principer. Det kostar inget att säga tack och vara tacksam, men det blir ju ändå lite fel. Jag är inte hundra på att jag vill ha det så att nån ska tacka en hela tiden för allt man gör, men det är ju alltid trevligt att veta när det man gör spelar roll och att någon är glad över att man gör det man gör.

Att säga tack till er som läser mina högst sporadiska inlägg känns dock helt befogat. Ni har egentligen ingen anledning att belöna mitt ego genom att återvända till just MIN blogg. :-)

Hur orkar ni?

Jag fattar inte. Hur i hela friden orkar ni?
Jag har jobbat heltid sen i mitten av maj, och jag får mindre och mindre ork - hur gör ni? Ni som fixar heltidsjobb, handling och matlagning, städning och läxhjälp, skjutsar hit och dit, går ut med hunden, skriver i bloggar... HUR GÖR NI???

Nä, det där med heltid är inget för mig. Helt klart.
Klart slut.

Sjukt?

Jag tror mig ha hittat en "regel" för hur läkare ska ta emot oss...
Jag tror att läkare under utbildning får lära sig att det första man gör är att skicka hem patienten. "Kom tillbaka om det inte blivit bättre inom en (eller ännu hellre två) veckor." Standardfras nr 1, första hemläxan. (Det gäller ju då alltså INTE röntgenpersonal :-). )

Det är åtminstone det ALLA läkare sagt hittills vid första besöket.

Fel av mig, det finns ett undantag. Jag gick i sexan, fick bihåleinflammation (första gången vad jag minns) och slasket rann ner i ena ögonlocket. Då blev jag faktiskt inlagd direkt. Men annars har standardinstruktionen varit att gå hem och avvakta.

Hur tänker man då som läkare? Tror de att vi tycker att det är svinskoj att betala dyrt för att ha främmande människor klämmandes och rotandes i oss? Tror de att vi alla är hypokondriker som inte har något bättre för oss än att sitta timtal i väntrummet hos läkaren?

Jag är inte säker på hur jag ska hantera denna teori. Vad tror ni övriga?

Återinför skampålen!

Jag vet inte om jag skrivit om det förut, och jag ids faktiskt inte gå igenom mina inlägg för att kolla, så med risk för upprepning...:

Återinför skampålen!

Jag tror helskarpt på att lämna ut de som gång på gång utsätter andra för äckel. Jag gillar Metro, som lämnade ut diverse uppgifter om återfallsförbrytande pedofiler, och jag tycker att det är helt rätt att vi skyddar potensiella offer genom att veta vilka farorna är.
Jag blir vansinnig över skolans flathet när de anser förövarens integritet viktigare att skydda än att tala om vad som görs för att förhindra övergrepp (skolan skyller ofta på sekretessen när vi frågar efter åtgärder), och jag tror att en skampåle skulle råda bot på väldigt mycket!

Om KarlAstrid döms för X:te gången (t ex övergrepp på barn eller andra grova våldshandlingar) och blir dömd att sitta i skampåle är jag övertygad om att hans/hennes brottsbana får ett rätt abrupt slut. Jag är övertygad om att skampålen, med tillhörande orsaksredovisning, skulle göra vårt samhälle enklare att leva i.
Kanske inte tillämpligt i alla fall, och kanske inte det pyskologiskt mest korrekta, men då vet alla i samhället vem vi ska akta oss för. Definitivt.

Ekonomiska brott kanske också skulle vara inkluderade?

Jag vet varför...

...eller TROR mig veta varför vi inte är så omvärldsmedvetna som vi borde vara:

När vi ser hur eländigt vår värld mår, när vi ser alla olyckor, tragedier, miljökatastrofer, svält- och sjukdomskatastrofer, alla utsatta barn MÅSTE vi stänga av för att orka med vår egen vardag. Många slåss med taskig ekonomi, trassel på jobbet (om vi har nåt), skolans elände... då finns ingen ork att DESSUTOM ta på sig så stora och ofattbara saker som världens elände.

Jag känner mig upphängd och nersläppt. Jag känner att orken börjar tryta i det "lilla", och när det kommer uppmaningar på TV om att jag ska bli fadder eller skänka pengar till cancergalor och översvämningsoffer känner jag att jag vill slå av TVn. Då slipper jag den skulden också.

Jag sorterar mina sopor och jag försöker köpa lokalproducerat, men där slutar mitt engagemang. Jag orkar inte slåss för djurens rättigheter, för att alla barn ska få rätt till skolgång och ett rikt liv, för sjuka och olyckliga runt omkring mig - jag har fullt upp med min egen vardag och min egen familj.

Helgpyssel

Vi har varit på resande fot under helgen... Jag vet inte om jag börjar bli gammal eller om jag bara är slö - det blir bara jobbigare och jobbigare att åka iväg! Själva resan är jobbig, jag blir stel och som träig i kroppen, och att sova i annan säng är jobbigt för rygg och ofta för skelettet - jag är inte direkt bortskämd med extra luftkuddar varför det ofta gnaaager både här och där och oavsett hur jag ligger. Att sedan komma hem är underbart, men då ska det tömmas väskor och sorteras och packas undan rena kläder och väskor - det är ju skitjobbigt! Sortera tvätt må va hänt, men just att plocka undan det som inte är använt känns blä. Å sen är det nästan alltid jobb dagen efter, och när man känner sig så där dagen-efter är det inte roligt att kliva upp i ottan för att jobba.
MEN... Jag har semester.
HELA veckan.

Underbara semester...

Semester

är underbart, framför allt när man känner sig utsjasad. Det gör jag. Alldeles för mycket just nu...
Ska vara ledig med barnen under höstlovet nästa vecka, och det är SÅÅÅÅÅ SKÖNT! Tänkte försöka få färdigt den yngre sonens rum OCH göra nåt åt lilltoan som fortfarande ser ut som en öststatstoa (för att citera Blue), och förhoppningsvis kommer jag att ha lite bilder att presentera för nyfikna i slutet av nästa vecka. Fast jag lämnar, som vanligt, inga garantier. :-)

Solen skiner. Alltid något!

Att bli rosa

kändes nästan otäckt. En storögd rosa tingest helt utan proportioner med hjärtan sprutandes omkring sig - det låter rätt mardrömslikt. Har ni tänkt på att många tecknade tjejer antingen har en tioårig kropp som får frk Tomb Rider att bli grön av avundsjuka (fast det gröna torde komma av att inga kroppsdelar kan befinna sig på anatomiskt rätt plats) eller också ingen kropp alls? Huvudet (som i båda fallen är horribelt mycket större än resten av kroppen) sitter direkt på... magen, kanske?

Jag är rätt allergisk mot rosa. Värsta mardrömmen (i garderobskategorin) vore att tvingas gå med rosa spetsklänningar ala gräddtårta med massor av rosa rosetter. Matchande rosa plastclips i öronen, rosa ögonskugga och rouge... Urrrrrrk!

Använder folk rouge, förresten? Jag har ju SÅÅÅÅ bra koll i sminkväskan; min hela arsenal består av en svart kajal, några röda läppstift och en svart, en blå och en grön mascara. Jag tror dock att både den blåa och den gröna har torkat. Det var ett tag sen de kom till användning... Är inte mycket för att sminka mig, det tar bara onödig tid och sitter inte särskilt länge. Tack och lov för min egen sminkös under bröllopet, gissa om hon fick slita för att hålla mig sminkad!

Ett något osammanhängande inlägg. Men jag försöker att hålla koncentrationen från skolans värld, jag känner väldigt starkt för att slå sönder nåt och för de sovande barnens skull ska jag inte göra det. Slå sönder nåt, alltså. Alltså försöka komma på nåt annat att tänka på. Bröllop är iofs inte fel... Kanske ska jag börja planera för tioårsjubileet?

Jag tror minsann...

...att min "fanclub" har övergivit mig. :-)
Jag får skylla mig själv, jag inte är konsekvent i mitt skrivande, men det känns ändå trist att bli oläst. Mitt ego har definitivt fått ett hack i kanten, det är OTROLIGT upplyftande att ha några som återkommer för att läsa mina visdomsord...
(Det där sista var ironiskt, ifall någon skulle undra.)

Tänk hur vi människor är funtade, egentligen. Lite mysko funktion att vi ofta lyssnar mer till de okända än till vår omgivning, "den där på stan" som säger något nedlåtande är ofta viktigare än våra nära och kära som berömmer oss. Knasigt!
De där människorna på arbetsplatsen eller på skolan, såna som vi egentligen inte vill varken umgås med eller lära känna, deras ord kan svida i flera år medan pojkvänners och vänners trofasthet och upplyftande ord på nåt sätt hamnar i skymundan.
(Jag kom att tänka på det eftersom det bara är Listoplisto jag känner. Av mina läsare, alltså. Inte för att mina läsare varit elaka eller nedlåtande, men ni betyder mer än jag trodde och det borde ni ju egentligen inte göra eftersom jag faktiskt inte känner er. Ungefär. Äsch. Det där blev ju bara mer luddigt.)

Ulla och Anna har varit vänner i 20 år. Ulla och Sara i fem år. Jag tycker mig märka att om Sara säger något sårande samtidigt som Anna säger något stärkande är det Saras ord som blir "viktigast". Jag är dock inte säker på om det är för att det är sårande eller om det handlar om andra saker (att bevisa nåt för nån, t ex) som Saras ord blir större, jag har inte hittat nåt vetenskapligt sätt att mäta eländet ännu.
I skolan syns det också tydligt, "the bullies" åsikter blir "viktigare" än vännernas. En knäppis tycks väga tyngre än många vänner.

Märkligt, som sagt.

D-vitamin

Beklagar, men datorns grafikkort hade gett upp.
Efter att ha skrivit om misshandeln av våra barn känns det mesta futtigt, men jag såg ett inslag på TV nyss om D-vitaminintagets påverkan och det kändes som ett trevligt ämne att skriva om...

Vetenskapsmagasinet (eller vad det då hette) pratade med en massa forskare lite här och där i världen som alla kommit fram till att D-vitamin är viktig för vår hälsa. Framför allt för oss som bor på mindre solrika områden är extra D-vitaminintag ett bra sätt att undvika alla möjliga krämpor, och jag låter mig luras: Jag kommer att köpa D-vitamin i någon form och dela ut till familjen. För tänk om det är så enkelt? Jag gillar enkla och snabba lösningar, och den här känns klart lockande.

Här tappade jag inspirationen...
Återkommer KANSKE med länkar till nån som skrivit nåt vettigt om D-vitaminer.

Det måste finnas...

...nåt vi kan göra! Det bara måste!

Att sitta vid köksbordet och gnälla funkar inte. Inget att kommentera.
Att prata med lärare funkar inte, de tycks vara lägst på den skolhierarkiska stegen (märkligt nog, eftersom de är de vuxna som faktiskt har mest inblick i hur skolan fungerar i praktiken).
Att prata med rektor funkar bevisligen inte, trots att rektorn borde vara den som har mest att säga till om på skolan. Men rektorerna verkar vara anställda för att spara in pengar.
Att prata med utbildningsansvarig nämnd på kommunen funkar inte. De skiter i vad vi "icke-insatta" och icke-politiker anser, för "vi vet ju inget". Eller, som en politiker här sagt; "Det är ju på en högre nivå"... (menande på att vi föräldrar inte fattar nåt.)
Att prata med media funkar inte. Åtminstone har ingen hört av sig ännu en vecka efter att jag skrivit till en av våra större dagstidningar. Detta trots att jag bara rabblat upp, sakligt, kortfattat och konkret, vad som brister på vår sons skola.
Jag har provat få tag i någon på skolverket, men de hänvisar till kommunen.

Vad har vi kvar? Vem ska vi vända oss till?

Jag är VÄLDIGT sugen att anmäla alla föräldrar på aktuell skola till polisen. Anmälan skulle gälla misshandel av våra barn.
Att skicka mitt barn till skolan när jag VET att mitt barn då riskerar både fysiska och psykiska övergrepp måste klassas som barnmisshandel.

"Säg inte åt nån..."

Som vuxen får du ALDRIG säga åt ett barn att inte säga nåt till någon annan!

Kalle ger sig på Olle, Sara, Eva, Anna och Pelle. Säger elaka saker, stampar på deras fötter och avslutar det hela med att ge en höger åt Sara, som försöker hindra honom från att fortsätta. Denne Kalle ska vara "punktmarkerad", och den här dagen fanns otroligt nog den markerande vuxne precis brevid.
Fast den vuxne vänder ryggen till och låtsas som om det regnar.

När några av de drabbade barnen vill berätta för fröken säger den vuxne:
"Det behövs inte."


Mycket här är fel, men värst är den vuxnes ord att inte säga till någon annan. När sedan fule gubben kommer och säger "säg inte åt nån" - hur ska barnet veta vem han/hon ska lyssna på? Den första men inte den andra?


Ett krav ställt till alla vuxna:

Uppmuntra barnen att berätta!

En snigel på ögat?

Under en tid visades ofta TV-inslag där straffet "då får du en snigel på ögat" angavs. Jag kom precis på ett bättre straff. En snigel på ögat må vara nog så äckligt, men jag lovar att en säck med barnbajsblöjor är värre. Efter att ha bytt några barnblöjor med barnbajs, alla sorter, färger och lukter som bara kan förekomma från en barnbajsblöja, kan jag GARANTERA att det inte är nåt man vill befatta sig med i onödan. Än mindre få en hel säck tömd över sig.
Sådeså.

Oskyldigt dömd?

Jag har fått uppfattningen att enligt svensk lag är vi oskyldiga tills motsatsen är bevisad. Detta har jag uppfattat som största byggstenen i det svenska rättssystemet. Det måste vara feluppfattat, eller också lyder inte försäkringskassan under svensk lag?

Som förälder behöver jag ibland "VAB-a", alltså ta ut tillfällig föräldrapenning när mina barn är sjuka. Jag har varit hemma med minstingen sedan onsdag eftersom han är febrig, snoret rinner och han är allmänt hängig, och när jag går in på Försäkringskassans hemsida står "Från och med den 1 juli 2008 ska en förälder, i samband med begäran om tillfällig föräldrapenning, styrka barnets frånvaro med ett intyg från den förskola, familjedaghem, fritidshem eller skola där barnet i vanliga fall är."

???
Var jag inte oskyldig tills en domstol förklarat mig skyldig? Är helt plötsligt alla småbarnsföräldrar både brottslingar och dömda? När blev Försäkringskassan en rättslig instans???

???


Den blåa sörjan till regering STINKER.

Höst

Så var det höst.
Normalt brukar jag se fram emot hösten, vackra färger och isande friskhet i luften.
I år känns hösten skrämmande, kall och alldeles för tidig. Eftersom vi inte haft någon sommar att tala om känns vintern låååååååååååååååååååååååååååååååååååååång och kall... Jag vill påta i trädgården, låta barnen springa byxlösa i gräset och måla hus. Och fixa staketet. Och bygga ett vattenfall. Och flytta komposten. Och rensa i rabatten. Och måla lilltaket.

Det måste väl bli nästa sommar då. Men jag ville ju göra det den HÄR sommarn! Bajs.

Den HAR regnat bort. Den har varit kall, blöt och grå.

Dags att gå till frissan, tror jag. Har inte fått välförtjänt sommar och har MASSOR av tandläkarbesök framför mig, så jag ska unna mig lite uppsnofsning.

Bling

Jag gillar bling. Jag gillar även ordet "bling".
Jag är ingen rysch-pysch-människa, gillar varken rosetter eller fluff, inte heller lager-på-lager eller volanger. Men bling, sånt där som gnistrar och glimmar, det gillar jag. Glasbitar, silver -
Månntro är jag en skata? (Får tolkas fritt...) :-)

Trött

"I am soooo tired (so tired)"... Jag hoppas alla hörde Ozzys röst. Jag känner mig verkligen så som jag tror att han kände sig precis när han skrev just den meningen. (Fast jag minns inte resten av texten, så det är bara just den meningen som avses.)
Tänk att en helg kan ställa till det så pass! Å nu till helgen blir det dessutom alkoholförtäring och sent hos en kompis... Kan inte sluta bra.

Var är vilohemmen när man behöver dem?

"Bamse och Lille Skutt hoppa ut i skogen... "
" ...Skalman han är tlött! ...tlöööött..."

Toaletter och släktträffar

Eftersom jag inte skrev något igår får jag väl kompensera det med dubbla inlägg idag. Fast under samma rubrik. :-)

Det var en mycket trevlig minnesstund för min farbror! Framför allt var det underbart att "få två kusiner till". Inte för att jag inte vetat om dem, men det var första gången jag träffade dem. Det innebär att kusinantalet har "ökat" till nio (mig inräknad), och eftersom jag tycker mig ha en alldeles för liten släkt känns det extra härligt.

Under besöket i hufvudstaden slog det mig att det är skillnad på toa och toa. Jag gillar inte offentliga toaletter öht, men toaletterna i hemsamhället äcklar mig mindre än dito i Stockholm. Lite märkligt eftersom det i båda fallen handlar om OFFENTLIGA toaletter. ?
Och när jag ändå är inne på toaletter måste jag ta chansen att uppmana ALLA att använda den där fiffiga silvriga saken (vattenkranen) som brukar finnas i närheten av toaletterna - helst tillsammans med tvål (som borde vara lagstadgad tillsammans med höga vitesbelopp om den saknas!). Bacillskräck vet jag väl inte om jag har, men vissa personers hygientänkande efter toabesök lämnar MYCKET övrigt att önska...

Och om du tycker att det var ett menlöst inlägg kan bara meddelas att jag håller med. Det ÄR ett menlöst inlägg. Jag är trött. Och ofokuserad. Och trött.
Och lite allmänt less.

Sådeså.

Hatobjekt 4 - mobiltelefonmissbruk

Satt på tåget i fredags och kunde konstatera att jag verkligen AVSKYR mobiltelefonmarodörer... Jag gillar mobiltelefåner, men inte att de används överallt och framför allt HURSOMHELST.

Jag kunde inte bry mig mindre i om din pojkvän (eller son?) har problem med sin nya situation, jag skiter totalt i om han får nya vänner eller inte, och jag ger blanka fan i om din kompis har en affär med någon tredje part oavsett om det är en hemlis eller inte!

Om det skulle varit en dialog mellan flera personer, faller det sig naturlig att samtalet sker med en volym som är anpassad för att fler än en ska höra. Jag har full förståelse för att de pratar och att de har trevligt, helt ok och rätt harmlöst. (Folk verkar dessutom då ha lättare att tänka på att inte berätta allsköns "hemligheter" i samma volym!) Det blir en jämn ljudridå som är lättare att koppla bort, eftersom DIALOG ofta sker i nåt slags förutsägbar rytm. När det blir en MONOLOG i alldeles för hög volym blir det extremt störande, jag har ingen möjlighet att ana mig till när nästa ljud ska komma och har sålunda svårt att koppla bort ljudet.

Tänk er nu att ni sitter på ett tåg och dessa alldeles för högljudda monologer sker framför, bakom och brevid er. I två timmar.

Jag mottar tacksamt adresser till protestlistor mot mobiler* och önskelistor för mobilfria zoner (ALLA kollektiva transportmedel, t ex).

*) Jag vet att det heter mobiltelefoner, och jag vet också vad en mobil är. Men eftersom mobiltelefon är längre att skriva och de flesta av er förhoppningsvis fattar att jag menar -fånerna slarvar jag glatt.

Utmaning...

"Kolla i telefonens adressbok och svara på följande frågor." Det ska jag väl klara av...

Har du kysst nummer sju?
Nix. Danskollega som jag visserligen känt ett tag, men tanken att kyssas har inte funnits.

Har du träffat nummer nio i veckan?
Nix. Men vi ses å andra sidan inte så ofta, hon har tagit pension och jag jobbar inte längre inom samma bransch. Men vi har gemensamma intressen, så det lär inte vara så långt mellan förra gången och nästa.

Älskar du nummer tio?
Nix. En av Nordisk Films anställda, finns kvar i telefonen ifall-att.

Är nummer elva en sötnos?
Apoteksinfo.... vet inte. Det finns säkert nån sötnos anställd där, men jag lär ju knappast se dem. :-)

Är nummer femton en bästis?
Jepp!

Har nummer sexton gått i samma klass som du?
Nix. Tidigare kollega, några år äldre än undertecknad.

Brukar du hänga med nummer nitton?
Jag brukar iofs inte "hänga" med någon, men våra barn går i samma klass. Räknas det?

Är nummer tjugo bra?
Bra på att teckna, JA. Hon illustrerar min barnbok.

Gillar du nummer tjugosex?
JOPP!

Vet du om nummer trettioett har ett förhållande?
Jag tror att han är gift... men eftersom han "bara" hjälper mig med min torkhiss har jag inte särskilt mycket koll på hans privatliv.

Hur känner du nummer trettioåtta?
Han är min tidigare "lilla chef".

Är du intresserad av nummer fyrtiotvå?
Nej!

Hur länge har du känt nummer fyrtionio?
Sen ungefär -99... Tror jag. Fast känt och känt, vi är mera "vet vem varandra är" och har numera barnen i samma klass.

Jag utmanar den som känner sig manad. Å sen ska jag skriva om Toa hemma-borta, mobiltelefonhatobjekt och släktträff, bara så ni vet. :-)

Dubblett som kompensation...

För att nu chocka er riktigt ordentligt kommer här ett inlägg till! Fast... inte så på riktigt som jag hade velat (eftersom jag inte kommer på nåt vettigt att skriva om förutom).

Skribenten tänkte nu förvarna den ytterst uppskattade läsekretsen om att det inte kommer något mer på sidan under helgen eftersom undertecknad beger sig till hufvudstaden för att närvara vid en minnesceremoni för faderns avlidne äldste broder. Sålunda kommer inga inlägg att utföras under perioden fredag till och med söndag. Erforderliga ursäkter framlägges härmed, även om orsak anses vara tillfullo ursäktande.

Jag gillar högtidligt språk... fast det är skönt att jag slipper använda det jämt! Jag fick ju nästan träningsvärk i huvvet av att måsta tänka så mycket! (Och det bleve nog inte riktigt korrekt...)

Han var gammal och sjuk varför döden i detta fall var befriande. Det gör inte sorgen mindre, men lättare att bära.

Telefonköer

Blue skriver här om telefonköer. Sålunda är ju inläggets tema givet:

Vet ni vad som är värre än att sitta i telefonkö? Jo, att sitta i telefonkö till SJs order! Inte nog med standardutropen om hur länge jag måste vänta (minst till nästa århundrande) och vilken plats jag har (som om jag inte visste att jag har femton tusen åtta hundra nittiofemton före mig i kön), de har dessutom lagt till olika röster (som man förstås tror är den där som man faktiskt ska prata med) som talar om allt man bara MÅSTE ha eller se eller göra ("Du har väl inte missat att den-och-den filmen visas på den-och-den salongen i Stockholm?" eller "Du vet väl att du JUST NU kan köpa en onyttighetspryl XXX.XXX.XX3 för ENDAST 8.397,15 på den-och-den hemsidan?") och det DRIVER MIG TILL VANSINNE! Jag tror ju varje gång att det äntligen är den där jag skulle få prata med, som antagligen bara kopplar mig vidare till nästa vidarekoppling men ändå, vilket gör att jag tvingas lyssna på skiten. Annars kan man ju lägga luren på axeln och vänta tills någon pratar.

GRRRRRRRRR!
Mig hata telefonköer!

Egoism

Jag är fullblodsegoist.

Med egoist menar jag att jag till "syvende och sist" (med reservation för stavningen) ser till mig och mitt i allt. Det handlar om att jag ska må bra.

För att förklara hur jag menar (försökte hålla inledningen kort, men gissar att några onämnda kommer att missuppfatta mig oavsett vad jag skriver härefter):
Om mina barn mår bra mår jag bra. Om jag får andra att må bra mår jag bra.

Jag har alltid varit egoist.
Några tidigare pojkvänner har gnölat om att "kan vi inte försöka igen, kan du inte stanna?" och liknande, men eftersom jag inte längre får ut något av förhållandet är det ingen idé. För mig: därigenom inte för den andre heller. (Och det är väl ändå ingen som tror att någon av oss mår bra om jag faktiskt stannar??? Tänkte väl det.) Enkel matematik.
Om jag försöker vara någon annan till lags (t ex göra något jag egentligen inte vill) mår jag dåligt och kan därför inte få den andre att må bra. Enkel matematik.
Om jag mår dåligt mår mina barn dåligt (de känner av föräldrarnas mående mer än man tror), och drabbas dessutom av mitt dåliga humör. Enkel matematik.

Hur jag än vrider på det landar jag på samma resultat. Jag vill må bra, och det gör jag enklast genom att få min omgivning att må bra - för då mår jag bra. Och jag mår bra av att må bra. :-)

Jag är sålunda egoist.
Fast jag tycker att det - utifrån försök till förklaring ovan - är rätt sunt.
Faktiskt.

Att ge

Hur tänker ni?

En kund pratar om att de saknar skruvar från ett visst företag (möbler). Jag har en hel hög hemma. Självklart erbjuder jag dessa till kunden, under förutsättning att jag hittar igen dem.
En som lyssnar frågar efteråt "att du ger bort dem?" - men jag undrar då varför inte!? Förhoppningsvis får jag samma svar av nån om jag nån gång behöver nåt.

Jag har samlat på mig delarna under flertalet år, och om jag ger bort dem fanns det ju anledning att spara derm. Annars är risken att de slängts och då har jag ju sparat dem till ingen nytta.

Om någon behöver hjälp, stort eller smått, och jag kan ge den - varför ska jag inte ge den?


För mig är det en vinn-vinn-situation. Kunden vinner i att de fick delarna snabbare än via företaget (de har redan blivit lovade delarna, men de kommer ju först efter någon vecka). Jag vinner i den härliga känslan av att hjälpa nån (tyvärr inte mer plats i källaren) och i nöjet att känna mig uppskattad (när man gör nåt utöver).

Hur hade ni gjort?

Utmanad...

Hittade en liten kommentar av Listoplisto... Måste väl göra nåt åt den också innan jag slutar.

*Din senaste insikt/aha-upplevelse
Jag MÅSTE inte.

* Din senaste observation av saker eller återkommande mönster (som att du tycks stöta på ett visst namn hela tiden eller se en viss typ av saker - ex fågelfjädrar på de mest underliga ställen - eller för tredje dagen i rad får tipset om ett visst ställe av vitt skilda människor o s v)
Ännu en bekräftelse på att världen är liten. Man möter människor på konstigaste ställena...

* Din senaste starka dröm som du inte kan sluta tänka på/glömma
Att jag hänger någonstans HÖGT uppe med lilla sonen i famnen. Självklart håller jag på att tappa eller tappar honom. Slutar inte fastän jag vaknar. Ingen idé att försöka somna om. (Hade samma med den äldre också, fast inte lika länge.)

Jag skickar INTE utmaningen vidare!

Före & efter igen

Den här lampan skulle jag kunna ha i ALLA mina fönster... Hur j-a snygg som helst! Los Problemas är väl bara att den kostar över 600 pix. Styck. (Åtminstone här, där allt kostar alldeles för mycket.)

Detta som kommentar till Joars belysningskommentar. Och som fortsättning kan jag skvallra om att vi har tre lampor (ingen aning om vilken sort, vet bara att de finns) som ska in där under kanten ovanför/brevid micron - men vi verkar ha slarvat bort alla skruvmejslarna. *S* Vet inte varför de plockades ner långt före vi ens beslutat måla om i köket, ner kom de och sen inte upp igen...

Min öststatstoa ser onekligen bättre ut nu! Men den har varit underhållande: Plastfärg målad på oljefärg släpper. Vi fick stränga order om att inte skriva namn, men i övrigt fria naglar - med resultat som följer.

Dessa är numera ett minne blott (och några foton, förstås) och jag kommer nog att sakna våra barnfingrars konstverk.
(För er som undrar över ankan är det en WC-anka för små rumpor. Inte rengörningsmedlet. En sån där perfekt bra-att-ha-grej när det finns mindre rumpor i huset...)

Vi har samma handtag överallt i huset. Den uppmärksamme har redan noterat att det är samma som i sovrummet. :-) Jag gillar att ha teman som kommer igen, jag inbillar mig att det knyter ihop ett i övrigt stilmässigt väldigt blandat hus.
Helst skulle jag ha samma golv i hela nedervåningen, men mattan i vardagsrummet är ännu inte nog uselt för att motivera ett byte. Så den får vänta, men hall och kök får ett nytt Alloc-golv inom en vecka! Himmmmmmmmla schschschnyggt! Kanske vi kommer oss för att ÄNTLIGEN lacka bordet och stolarna också... Min farmor gick bort -96 och jag fick dem samma år och det kunde kanske vara dags att få ändan ur nu? :-)

Vad mer? Röran på bänken är tyvärr en stående del av inredningen.
...
...

Nä. Slutskrivet för nu, får ju inte överanstränga tangentbordet när man är ovan. *S*

Före och efter - ännu en bit

Dö inte.


Så här har lilla toan på övervåningen sett ut så länge jag kan minnas. Förstå att jag inte är som alla andra barn.

Den är dock inte så utseende längre. Nu ser den ut så här.

Kanske inte så mycket bättre, men åtminstone inte lika orange.
Tanken är att den ska bli en sjörövartoa, men jag lovar inget! :-)

Däremot kan ni fröjda ögonen på mitt nya kök!
Så här såg det ut innan:

Så har det sett ut, även det, så länge jag kan minnas. Iofs har vi lagt till köksbänken och flyttat omkring på en massa skåp, men färgen har varit densamma. Mörkt jägargrönt på stommarna och nån olivgrön på luckorna. Ett lugnt kök, även om det har varit mörkt.

Numera är det inte grönt. Helt plötsligt har jag ett STORT och LUFTIGT kök, med högt i tak, och lamporna gör faktiskt nytta när jag tänder dem! :-) Tänk att lite färg kan göra så mycket... sen blidde vi lite inspirerade och tapetserade om när vi ändå höll på. Och beställde ett nytt golv. Däbbli fiiiiiiint....


Det syns kanske inte hur ljust det är eftersom det är fotat på kvällen, men ni får ett hum. Jag ska, vid tillfälle och om solen nånsin skiner igen, komma mig för att fota och uppdatera. :-)

Åter till blöjbyten, trädgårdsskötsel och smutstvätt.

Nominering...

Okäjrå! Men bara för att det är just ni, Blue (som alltså nominerade mig på riktigt) och Listoplisto (som åtminstone låtsas som att hon skulle ha nominerat mig), barasånivet. Och JO, jag har tagit det som en fantastisk komplimang!


Så till det där att nominera - här är min lista på bästa bloggarna!

1. Listoplisto
2. Blue
3. xrob
4. Corundum

Det bidde inte fler än så. Jag läser kvalitativt, inte kvantitativt. :-D

Ni som blir nominerade skall i er tur utse era sju favoritbloggar.
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av
3. Nominera 7 bloggar
4. Länka till de bloggar du nominerat
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Jo, jag kan läsa innantill. Det står 7. Och sju. Men jag vill inte nominera fler.

Å jag ska, bara för att tillfredsställa min nya kamera, göra ett inlägg till! Idag! (kors i taket...)

Trädgårdsproblem?

Kanske någon av mina fantastiska medbloggare som har en aning om följande:

En kompis till mig har en syrenhäck. En STOOOOR sådan, med blad som blir mer än en dec tvärs över. Alla buskarna/träden blommar med vita blommor:

Så långt är allt som vanligt och inget konstigt. MEN - från en av dessa buskträd växer en gren vars blommor är ROSA!?!?!?!?!????

Tyvärr finns ingen bild på förgreningar, det hade kanske varit mer intressant eftersom jag själv är inne på att det har ympats på nåt sätt, men någon blomsterkunnig bloggare kanske har kunskap ändå?

Nya jobbet

Jahapp. Så var man i målarbranschen... Hann vara arbetslös i en vecka, har arbetat i en och en halv. Jag trodde inte att det kunde vara så kul med färg! Ett års anställning + nästa sommar; det är inte fy skam i dagsläget! Och helt utan utbildning... fast med ett brinnande intresse ska det nog gå hur bra som helst, och jag ser fram emot att aldrig bli riktigt fullärd. Det är spännande varje dag på jobbet, jag har kanonbra arbetskamrater och kommer att få LÖN - kan det bli bättre?

Enda smolken i bägaren är att jag jobbar till fem och sålunda inte har mycket tid över till att vara social. Barnen och maken går i första hand, dansen i andra - sen får det övriga vänta till helgerna (som är uppbokade med hur mycket som helst hur länge som helst)... Två veckor semester i år är inte heller det mest spännande jag varit med om, men allt går. Maken är hemma i sju veckor, så barnen får vara lediga och det känns viktigare än min egen ledighet. Dessutom inte helgjobb annat än under högsäsongen, och det är inte heller helt fel.

Men... det innebär att mitt bloggande får hamna i fjärde hand, så ni får stå ut med rätt sporadiska inlägg hädanefter. Förhoppningsvis finns ork även för nattsudd framför datorn, men efter en hel dags vara-glad-och-trevlig-med-alla-kunder blir det lite lätt vacuum i huvudet. Eller bommulligt, eller vaddigt eller nåt.

Jag fortsätter läsa mina favvo-bloggare och kommer att prioritera kommentarer där istället för egna inlägg här. Förhoppningsvis förlåter ni mig för frånvarande närvaro... :-)

Lästips!

En kommentar kan ge både det ena och det andra:

Här kan ni läsa ett MYCKET BRA inlägg ang. tidigare diskussion om vad våra samhällsmedborgare får kosta. Om ni inte förstår vad jag pratar om kan ni läsa mera här.

Det är underbart när det dimper ner folk som kan uttrycka det jag menar på det sätt som jag inte kan men som jag tänker! :-)

Jag vill inte!

...men eftersom Listoplisto visade mig namninsamlingslistan måste jag ju bara.
Alla som anser att pengarna borde gå till vettigare saker än att göra om en j-a skylt uppmanas att omedelbums skriva under här! NU!

I övrigt låter jag andra, som säger det bättre, säga nåt:
Listoplisto
xrob
med flera...

Trädgård 1

Hej alla barn, nu blir det barnprogram!
Titta här vad tanten jag tar fram:
En liten spade, plankor och skruv...

Äsch. Inspirationen tog slut när jag inte kommer ihåg hur den går.

I vilket fall tänkte vi göra om i trädgården. Därför går jag, när jag skrivit klart det här inlägget, ut i trädgården och fotograferar. Allt för mina bloggläsares skull, så klart! För en gångs skull ska jag komma ihåg att göra före-bilder. Det brukar annars bli bara efter-bilder, och då känns de inte lika intressanta.
Inte särskilt proffsigt, heller. :-)

*fotelifota...*

Följetongen fortsätter - del 3

Som sagt, IKEA blir inte bättre.
Vi beställde den lilla skåpdörren till tvättstället, och när jag ändå beställde passade jag på att få hem två klädlådor till.
IQ fiskpinne fattar att en tung dörr krossar papperslådor. Den/de ur IKEA-personalen som packade min låda har sålunda lägre IQ än så.
Ett av locken till lådorna var demolerad... Suck. Ännu ett samtal till IKEA. Ännu en gång en telefonröst som inte ber om ursäkt. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!

*resignerad suck*

Nåväl. Vad är väl en bal på slottet...?

De utlovade bilderna

Imorse kom jag faktiskt ihåg att jag skulle ta fram kameran... Med STOR reservation för kvaliteten på bilderna kommer här alltså hur det numera ser ut.
Det här är inte så mycket att orda om. Jag är nöjd med hur det ser ut, och vi passade på att måla om gardinstången också.

Tvättstället blev riktigt bra, vi bytte spegel (hade en utan ram) och kortade av tvättstället några cm för att få plats med alla garderoberna. Det innebar iofs merjobb, eftersom det gamla stället då inte funkade och maken fick bygga ett nytt. Men snyggt blev det!

Så till eländet... Så här mycket URFÅNIGT, äckelpäckel-dödutrymme blev det kvar. Jag vill inte ha några j-a skor i min klädgarderob! Hur f-n städar man där under? Men utrymmet duger inte till så mycket annat.


Så här har det sett ut före. Lägg till en stapel med banankartonger på ena sidag (förutom de som står ovanpå), en mörkt grönlaserad byrå (åtta lådor med klistermärksrester) och påsar, så förstår ni skillnaden ännu bättre. :-)

Jo. Jag kan öka ljuset. Vi har Photoshop. Men jag iddes faktiskt inte.

Första maj, välkommen...

... och jag är arbetslös. Premiärdag idag. Ska till AF imorgon. Jobbade sista dagen i onsdags.

Vet ni hur mycket skrutt man kan ta med sig till ett kontor under två år??? Det vet jag... ALLDELES för mycket, kan berättas.
Exempelvis en mobil i trä med färgglada fiskar (kvar sen yngste sonen följde med på jobbet), en skruvmejsel (alltid "bra att ha"), en sked (som om det inte finns i fikarummet?) - tänk om jag varit smart och tagit hem dem när de använts klart, då hade jag sluppit kånka hur mycket som helst denna veckan! (Alltid lätt att vara efterklok.) :-)

Så vad ska jag göra nu då? Elektriker låter rätt intressant... har någon tips om hur jag - utan att bo någon annanstans - kan bli en sån? Proppbytare, alltså, inte starkströmmare. Sån där som går hem till folk.

Eller kanske administrativ assistent - om det är den som blir hustomte och städar i lagret också? Det vore kul. Det skulle jag ju kunna bli utan ännu fler skolor.

Behöver inte nån av er en hustomte? Flytta hit så går det att ordna! :-)

"Goda personer gör goda saker...

...och onda gör onda saker. För att få en god person att göra onda saker krävs RELIGION."
Fritt citerat efter någon Nobelpristagare - ska bara kolla vad denna någon hette. Strax tebax!

- - -

Kopierat från http://www.stockholmsfria.nu/artikel/19998:
"Dawkins delar den amerikanske fysikern och nobelpristagaren Steven Weinbergs syn: "Med eller utan (religion) har du goda människor som gör goda saker och onda människor som gör onda saker. Men för att goda människor ska göra onda saker krävs religion.""

Har precis glott på "Gudsillusionen" på Kunskapskanalen, där denne Richard Dawkins glatt totalsågar allt vad religion är. Himmmmmmla bra program som alla borde se! Visas på samma kanal den 2 maj också - se den!

Därmed inte sagt att jag sågar religionen på samma sätt som Dawkins. Absolut inte! Som sagt i tidigare inlägg så är religionen en fantastisk uppfinning då den erbjuder otrolig trygghet för den som behöver den typen av trygghet. Det jag framför allt tyckte var så bra i Dawkins program var att han lägger tyngd på att vi faktiskt misshandlar våra barn när vi ger dem en färdig, opåverkbar (religiös) bild av vad världen är.

(Problemet är visserligen att om vi ska leva fullt ut efter den tanken ska vi ju inte heller lära våra barn VÅR (oreligiösa) syn på det hela eftersom vi då faktiskt ger dem en färdig bild vi också.)

Nu springer mina tankar för fort och fingrarna hinner inte med. Det här MÅSTE korrekturläsas!

"Tänk om vi alla har fel, och det är en liten folkgrupp på Grönland som har rätt - och Gud är en isbjörn?" för att utifrån minnet citera Jonas Gardell (sommarprat för länge sen).

...


Ponera att vårt sätt att tänka (västvärldens mindre religiösa värderingar) faktiskt är fel? Att det är de fanatiska BABA (vilket betyder vilken valfri fanatisk religionsyttring du vill) som har rätt?


...


Spelar det någon roll?










...




?




...

Okej, här blev jag visst jättedjup.
Men för att återgå till första, nej, andra tanken om att religionen misshandlar våra barn så håller jag med. Helt och hållet. Det borde inte vara tillåtet att pracka på oförstörda barn en religion som förtrycker och/eller som uppmuntrar förtryck av någon sort.
Det borde inte vara tillåtet att pracka på dem förtryck över huvud taget. Krig, oavsett anledning, borde klassas som extremt grovt förtryck - det är ALDRIG barnen som orsakat eller utlöst krig! Sexuellt våld likaså. Svält, föräldralöshet... listan kan göras lång.
Hur kan det bli så eländigt att många religiösa "kastar sten" trots att de inte så oskyldiga som bibeln kräver?

(Knyter tillbaka till tidigare tankar om "vad ger dig rätt att...", men det är ett senare inlägg som bör skrivas mera om någon dag när jag har GOOOOTT om tålamod. Det här skriver jag alltså bara för att påminna mig själv.)

- - -
Egentligen borde jag inte se såna här program. Men om ni störs får ni skylla på programleverantörerna, som inte har vett att sätta ut skyltar med "Nej Lollias, det här ska inte du se på." :-)

Och hela tiden kom det bara mer och mer och mer...

För den som inte är lika kulturellt berikad som jag kan jag berätta att rubriken citerar Euskefeurats låt "Mer och mer och mer". Lyssna och lär... :-)

Och vad jag menar med rubriken följer nu:

IKEA har jag namngivit. Då borde jag ju, logiskt, även lämna ut namnen på ett SUVVE företag? Så för alla som behöver inhandla en ny spillfri mugg till barnen kan jag med värme rekommendera ESSKA - hur bra som helst!

Rapport i spröjshistorien: Vi fick ytterligare ett kuvert igår. Med de ytterligare delar som saknades. Notervärt är dock att båda skicken gjordes i förtryckta kuvert som säger att "Vi (delarna, alltså, egen anm) borde funnits där från början", fast på engelska. Det för mig innebär att det är VANLIGT att delar fattas... inte särskilt bra reklam, eller hur?

Ett ljus i det mörka skummet?

*S*

Jag har kommit på nåt som faktiskt gör mig glad:
Om man blandar lite O´boy-pulver i Cappuccino-pulvret blir det inte lika mycket skum. Och lite godare, dessutom.

Inte helt fel, så här på tisdagseftermiddagen när man "måste" jobba till 16:30...

:-)

Skit-följetongen fortsätter!

Tyvärr blev det inte slutsvuret.

Det kom ett litet kuvert från IKEA idag...
Kuvertet skulle innehålla spröjs (7 delar), fästen (10 delar) och täcklock (4 st)...
Ni kan väl aldrig gissa?

- - -

Kuvertet innehöll 6 delar spröjs.


lkjasdåpji n0åu8 sfdaölkjvföoidsnvåpaifjn öbgkjwähbrtoiyerdfslmöxcuiopvcö-pjri6mh wb3hb!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Jag äger inte nog fula ord för att beskriva känslan.

Jag ringer alltså till skitjävla skräp-IKEA IGEN.

Fortfarande ingen kompensation, men kvinnan jag pratade med den här gången hade ÅTMINSTONE vett att faktiskt be om ursäkt.
Det hjälper inte min garderob, och det trollar inte fram några spröjsfästen, men det gör, konstigt nog, skillnad. Jag är inte lika arg längre. Arg - ja, men inte lika arg.

Slutsvuret?

Usch.
Jag gillar inte svordomar i skriven text. Mina senaste två inlägg är definitivt inga bra exempel på detta... förhoppningsvis blir det inte så många svordomar framöver. ;-)

SKIT-IKEA!

Den där skitexpediten multiplicerades!

Måndag gick jag tillbaka till affären. Samma tjej står i kassan när jag, varken trevligt eller artigt, förklarade läget.

"Ojdå, har DOM glömt att ta bort den."

Pappjävlaäggskalleidiot! Inte ens en jävla ursäkt fick jag! INTE ENS att hon kunde be om ursäkt för DOM som hade glömt! Förbannade krukväxt! (Fast det är orättvist att jämföra en sån kork med en oskyldig planta.)

Vi kommer inte att handla där igen.


Så till nästa elände:

Vi åkte till IKEA och köpte oss en garderob.

Jag började med att ta hem IKEAS HomePlanner eftersom jag ville undvika ev. misstag. Det är alltså deras eget program som bara kan hantera deras egna varor.

Jag satte in stommen och dörrarna, och fortsatte glatt med att peta dit extra hyllplan, tre klädstänger och äckligt många lådor. PERFEKT! Då skulle jag få plats med makens, mina och yngste sonens kläder längs ena väggen och få bort banankartonger, påsar, lådor... som hittills varit staplade lite huller om buller i sovrummet. Dessutom skulle maken slippa "stans fulaste möbel"; en 70-talsgrön byrå med måååååånga lådor. (Jo, den är ruskigt ful men så oootroligt praktiskt att jag glatt förlåtit den.)

Vi åkte till Haparanda - "bara" 60 mil tor - för att införskaffa garderoben och lite till. Dagen efter började vi montera...

Här kommer nu det rubriken handlar om:
När vi monterad upp garderobsstommarna ser vi att deras jävla skitprogram inte räknar med att garderobsdörren ska sitta fast någonstans! Dörrarna har standard-hål för standard-gångjärn, de har standard-höjd och är av standard-kvalitet - men att komma på tanken att dörrarna faktiskt ska sitta fast är tydligen för komplicerat för IKEAs programkonstruktörer!

TACK OCH LOV har jag en händig make, som byggde om garderobseländena så att lådorna skulle få plats. Annars hade vi haft två stora trälådor, tre små trälådor, en korg och en klädstång ÖVER. Nu blev det bara en klädstång över, bortsett från en jävligt irriterad jag.
Hade det varit upp till mig hade jag krävt att IKEAs personal kom hem till mig och rev skiten.

Nu har jag en "okejdå" garderob. Jag rymmer inte det jag hade tänkt, och dessutom är det en äckligt irriterande glepa mellan garderobsbotten och nedersta lådan. Jag avskyr döda utrymmen när det handlar om förvaring. Jag fick, än en gång, inte ens en jävla ursäkt från IKEA. Jag får tillbaka mina 39 kr för stången, men ingen kompensation och inte ens ett jävla "ursäkta".

Inte ens kan jag "njuta av utsikten" av de snygga garderoberna, eftersom det saknades spröjs i en av de fyra kartongerna...

(Bara för att glädja min "fanclub" ska jag lägga ut bilder på eländet när det hela är klart.)

Skit-expedit!

Sonen har rivit sönder sina ullvantar (dyra som f-n). Båda paren. Han har dessutom glömt sina i höstas nya vantar hos mormor. Alltså måste jag köpa nya. (Det har kommit minst två dm med snö under natten, så vantar är ett måste.)
Jag åker alltså till samma affär som i höstas och sonen vill ha likadana som tidigare. Illgröna.
(Till saken hör att sonen gnäller och gnölar HELA tiden på väg in, i affären och på väg ut.)

Han gnäller över att det inte går att prova ordentligt för den där platsgrejen (larmprylen) och jag förklarar att kassa-personen tar bort den när vi har betalat.
Vi betalar och går ut.

Sonen gnäller över att platsgrejen fortfarande är kvar. Jag förklarar att det som är kvar är en plast"nit" som vi klipper bort när vi kommer hem...

När vi sen kommer hem och jag plockat fram saxen för att klippa bort "niten" ser jag att sonen sett alldeles riktigt - den där jävla larmgrunkan är kvar!!!

- - -

Vaddå inte hela världen? Det är för f-n värre!
1. Eftersom maken tagit fel bil kunde jag inte köra och låta skit-personalen fixa det (ingen bilbarnstol i lillbilen). När han kom hem hade affären stängt.
2. På fredag kväll hade vi planerat in vinmiddag, och jag kör inte dagen efter även om jag bara druckit ett glas.
3. Tredje part måste alltså skjutsa mig till affären! Alla barnen med i bilen...
4. Skit-affären har inte öppet på lördagar!
5. Jag kan inte gå på affären förrän på måndag eftermiddag. Ungen behöver sina - i fredags - inköpta vantar på skolan på måndag förmiddag.
6. JAG ska betala extra jävla soppa och jävla bök för att DE gjort fel!
7. När jag kommer dit med en LARMtjosan på vantarna... Spelar ingen roll att det är DE som gjort fel, även de som hör mig gorma kommer att anse att jag stulit dem. Varför har man annars kvar larmgrejen?
8. De kommer säkert inte att kompensera för obehag och extra utlägg!
9. Om de gör det kommer det vara fjant som tio spänn eller nåt.

JÄVLA SKIT!

Blogg-beroende...

58%How Addicted to Blogging Are You?

Tveksamma lagar

Jag förstår till fullo vitsen med LAS-listor och att det är absolut nödvändigt med lagar som skyddar arbetstagarna, och jag anser att de ska finnas där för att just skydda.
MEN... när lagarna misshandlar våra barn borde dessa lagar ändras!

Jag vill få veta NU vem som blir min sons lärare i ettan. Det borde inte vara så svårt, eller? Tyvärr meddelar vår rektor idag att han bara kan ge mig ett preliminärt namn, eftersom det kan komma någon annan som måste gå före.
Det innebär alltså att min son kanske får träffa sin nya lärare första dagen i skolan - borde inte en sjuåring få mer trygghet än så? Borde inte förskole-eleverna få göra studiebesök och träffa sin blivande lärare I GOD TID innan de faktiskt ska börja? Borde inte lärarna få den tryggheten att de faktiskt VET var de ska ta vägen INNAN de går på sommarlov? De kanske också vill träffa sin nya klass innan? Tydligen inte, åtminstone inte här.
JÄVLA KAKKKKK! Skitlagar säger jag!
Min son borde vara värd ÅTMINSTONE lika mycket som den vuxne arbetaren. Och även om nu lagarna tydligt skiter i min sons (och hans jämnårigas) välbefinnande borde väl ändå lagarna skydda de anställda?

Jag förstår problemet; lärare ska sägas upp. Jag förstår dock inte varför lärare ska sägas upp, jag förstår inte heller varför lärarna ska omplaceras eller varför en lärare ska vara mer värd än någon annan. Här kommer alltså lärare A från skola A och petar undan lärare B från skola B där denne jobbat hela sin karriär, bara för att lärare A jobbat ett år längre i skolvärlden. Hur motiverar man det? Jag hittar inget som kan rättfärdiga det! Om jag är lärare A vill jag ju hellre jobba kvar på skola A, framför allt om det sägs upp folk. Och om skola A läggs ner tycker jag inte att det är konstigt att jag får "vänta" på en öppning, jag vägrar peta undan någon annan som faktiskt jobbat på plats!

Tips och idéer mottages tacksamt.

Min svägerska petade undan någon som jobbat på plats, men där handlade det om behörighet och då är det en annan diskussion. HELT annan.

En annan lag som jag inte riktigt kommer överens med (men som bara är svårhanterad, inte korkat skriven och ilskeväckande) är hanteringen av vikarier... Det borde vara eleverna som tillsätter sina vikarier. Inte rent praktiskt, men det borde finnas något system för "bra- eller dåligmärkning" av vikarier! ELEVERNA, som faktiskt ska få studievägledning och utbildning av dessa vikarier, borde kunna säga nej till dåliga vikarier! Motiveringen är självklart viktig, vikarier som är okunniga i ämnet, har mobbar-tendenser eller som på annat sätt inte BIDRAR till undervisningssituationen borde kunna avhysas från klassen. En "mjäkig" vikarie funkar inte i en stökbök-klass och en "hela-handen"-vikarie är överkurs i en lättarbetad klass (hoppas att ni inte misstolkar mina generaliseringar...). Inte på något sätt sagt att dessa avhysta vikarier inte ska jobba som vikarier - bara inte i just den klassen.
Problematiken ligger då i hur man ska hantera ett sånt system - det är ruskigt nära till personangrepp och ont förtal. Ett svårlöst problem, framför allt eftersom det handlar om personlighet.
Tips och idéer mottages om ni ids.

Inte-frågor

Svenskläraret påpekar...

1. Ni ska få ett exempel på, i min värld, äckliga inte-frågor:
"Kan du inte hjälpa mig?"
En sån fråga är redan svarad på, eftersom det enda möjliga svaret är att hjälp inte kan fås. "Nej, jag kan inte...", eller "Ja, du har rätt i att jag kan inte..." Alltså inte en fråga, och ska sålunda inte ställas med frågetecken bakom. Används som konstaterande; "Nähä, du kan inte hjälpa mig.".
Jag tycker verkligen illa om inte-frågor. Det är nästan värt att bli ett hat-objekt, men bara nästan.

2. Skillnad på var i meningen "inte" kommer...
"Jag hoppas att hon inte vinner." är en helt annan sak än "Jag hoppas inte att hon vinner.". Den första betyder ju att jag vill att hon inte ska vinna. Jag vill att någon annan ska vinna. Den andra betyder att det inte spelar någon roll vem som vinner, hon är lika bra/dålig som någon annan. Om hon vinner är det lika OK som om någon annan gör det. Vinner, alltså. I den första meningen ligger tyngden på att hon inte ska vinna, i den andra på att jag inte lägger min röst på någon särskild - sålunda två vitt skilda betydelser.

3. Jag tror helskarpt på teorin om att inte använda "inte" när det handlar om barn. Övriga får hänga med på det, jag försöker helt enkelt att inte använda inte. (Det märks väl tydligt i det här inlägget, eller hur? *S*)
"Glöm inte" är ett äckligt uttryck, för det vi hör är "Glöm" eftersom hjärnan tydligen ignorerar "inte". Alltså försöker jag vara konsekvent i att använda "Kom ihåg" istället, mycket bättre. Trevligare att minnas än att glömma!

Nog svenskaundervisning (inte svenska undervisning!) för ikväll, eller vad säger ni?

Ett problem?

Jag slåss ofta med om problem är problem eller inte...
Ta t ex vårt badrum: Jag irriteras ofta över att det "bara är jag" som fyller på tvålflaskan, som sorterar bort de femton extra handdukarna, som slänger gamla schampoo-, balsam- och tvålflaskor, osv. Listan kan göras lång. Någon envisas dessutom med att hänga duschdraperiet över badkarskanten så att allt vatten från draperiet samlas i en liten "ficka" och tyget blir slem-äckligt på nolltid.
Frågan är bara om det egentligen är ett problem? Om jag hade ett eget badrum - skulle det "allmänna" då se ut som Jerusalems förstörelse, eller skulle någon annan städa emellanåt? Om det är så att de övriga då skulle städa är det ett problem: då tror familjen att de har en hushållerska. MEN - om de övriga inte skulle bry sig och det alltså bara är jag som störs av oredan är det ju egentligen inte ett allmänt problem utan bara mitt.
Om det är bara mitt problem är det något jag behöver ta ställning till; om jag stör mig ska jag göra nåt åt det, annars ska jag släppa det.
Om det är ett allmänt problem behöver familjen en rejäl "däng", lämpligen med en blöt handduk, eller kanske med det slemmiga draperiet... (Jag törs skriva så eftersom jag aldrig faktiskt skulle slå dem.)

Det är bara ett exempel. Tyvärr innebär det oftast att jag inte kommer någonstans, utan bara blir frustrerad och ännu mer irriterad eftersom jag inte vet om det är ett problem eller inte, och fortfarande retar mig på diverse tjafs i badrummet... som kanske inte är ett problem. Varför ska man gå omkring och vara irro över nåt som kanske inte är ett problem? Fast om det är ett problem har jag ju all rätt att vara arg och irriterad.

SUCKKK!!!

Förkylt!

Måndag insjuknade den äldre sonen i förkylning. En knepig sådan, hög feber som kom och gick och inte så mycket mer. Sen blev han lite snorig, men inte ens så att det krävde nässpray. Tisdagen blev så även minstingen sjuk, samma feber men med tillägg rinnande näsa. Tack och lov för att små barn inte har några bihålor! Veckan gick, maken var hemma förmiddagarna och jag eftermiddagarna...
Så kom fredagen och jag sov hela eftermiddagen (maken tog VAB hela dagen) och hela lördagen, HÖG feber och totaldäckad. Näsan helt igentäppt! (Det var ungefär då jag skrev sist.)
Tack och lov hann jag komma på benen något innan Janne blev sjuk - för honom satte sig förkylningen inte bara på hans stackars misshandlade nacke utan på balansnerven. Sålunda kan han ännu inte stå upp utan att världen leker Pariser-hjul... Efter en vecka och tre dygns Rinexinbehandling som inte funkade gav jag upp och på lördagen (en vecka senare, alltså) fick jag nåt slags penicillin mot bihåleinflammation. Maken fortfarande dålig, och han har varit till läkaren två ggr hittills men blir inte bättre. Suck. Jag är åtminstone på benen nu inne på tredje, snart fjärde, sjuklingsveckan...

JAG ÄR LEDS! Nu får det banne mig bli -35 i en vecka så alla bacilluskerna dör nån gång! Det går magsjukor och dunderförkylningar, och en kompis som fått barn 8 feb har ännu inte kunnat besökas på grund av alla sjuklingar i huset eftersom jag inte vill bära dit nåt. Lilla pyret har dock fått sin presentpåse igår, insträckt som hastigast genom dörren, eftersom hon snart vuxit ur sina presenter. Men jag vill ju SE henne ordentligt, ju! (Och faktiskt bli lite babysjuk...)

Så ligger läget just nu, och jag ber min "fanclub" om ursäkt både för tituleringen och för att jag är så sällan här, men eftersom maken är däckad gör jag ALLT hemma och har inte så mycket tid kvar för lyxbloggande. För det är lyx att faktiskt ha tid och framför allt ork att babbla om "mig och mitt"...

Och, för att förklara mina ord, så handlar "mig och mitt" enbart om min blogg. Inte andras. "Fanclub" skriver jag bara för att det känns så lyxigt att ha människor som efterlyser mig! Listoplisto är visserligen någon jag känner och tycker om sen tidigare, men övriga är ju faktiskt människor som inte vet nåt om mig sen tidigare, som bara gillar min blogg osv, och det är himmmmmmmla glädjande och självstärkande!

Påskpussar till världen! (Men med mellanlägg för att inte sprida förkylningen...) :-)

Bars...

...å ed sjududdradde förkyldigg. Vet di hur hebbskt det är? Bagsjuka är värre, bed där huvvets spräggdigg hade varit ed befrielse då är det sydd ob ed. Sådeså!
Tägker därför idte skriva så bycket bera, ska gå och krypa der i bid självöbkadde vrå och bara tycka just sydd ob big.

*sddddörrrrrrvel*

Underbara lov!

Underbara, underbara sportlov! Jag trodde inte att jag skulle få njuta av det underbara i att ha ledigt från skolan igen, men det fick jag!
Sonen, som går i förskolan, har SPORTLOV. Alltså tar jag ut semester och får ledigt jag också, liksom minstingen. Härligt!
Vi unnar oss en resa till mormor och morfar, sover hur länge som helst på morgonen och bara njuuuuuter...

Kläder...

Har tidigare skrivit om min FANTASTISKA 80-talsgarderob, men påmind av Blue måste jag ju bara skriva lite till.
Jag tillhör de lyckliga (?) som inte har behövt byta garderob sen högstadietiden, men det innebär även att det hänger en hel del sliskigt i omnämnt utrymme. Jag har fortfarande kvar en pepitarutig grönsvart kavaj, inköpt på EMMAUS i Luleå (tyvärr nedlagd second hand-butik i Svartöstan) nångång under nämnda årtionde, och den är inte använd på... ja, sen dess. Mina smalrandiga ballongbyxor (de hade nåt annat, mycket roligare namn?) är nedpackade, liksom min illgröna storskjorta, men jag brukar ramla över dem emellanåt och sucka nostalgiskt. Eller, kanske inte nostalgiskt, snarare "Hur i h-vete kunde man gå klädd sådär?". (Nej, jag tänker inte på gymbrallor, de kom senare. Och var faktiskt ännu fulare.)
Antagligen kommer vi att tänka lika om kläderna vi bär nu... fast jag tror inte det. Modet är inte MODE på samma sätt, vi har - tack och lov - fått nån slags mångsidighet. Dock har näst äldste grabben i huset påtalat att det är konstigt hur man ändras, han trodde aldrig att han skulle tycka att baggybrallor var konstiga. (Sagt alltså av en som gärna visar kallingarna och halva rumpan. Bör därför tas med visst mått av skepcism.)

Här skulle jag gärna göra som Blue föreslog (modeblogg), för det vore ju inte helt fel att visa världen HUR MAN SKA GÅ KLÄDD, men jag är nog, egentligen, inte rätt person för det. Även om jag har en massa vettigt TYCKANDE, så uppvisar min garderob nog inte ett enda plagg som skulle kunna anses vara representabelt i dessa sammanhang. Det mesta är köpt på rea eller second hand. Mycket är daterat -85. Iofs torde väl en äkta 1800-talsklänning funka i alla lägen? Eller en komplett frack?

Tidigare hade jag en teori om att jag nog låg lite före trenden - jag sydde fransar på mockakavajen ett halvår före de kom i butik, och mina Dachstein-kängor inköptes (för 350 pengar) ungefär lika långt före Ecco-varianterna (som kostande BETYDLIGT mycket mera) fanns i skyltfönstren... men jag har, tro´t eller ej, insett att så inte är fallet. Jag är bara hopplöst ute.

Fast jag trivs rätt bra med att inte måste springa till affären varje gång nån Idol-kändis svansar förbi en kamera. Jag trivs riktigt bra med att inte veta vad som gäller. Att kunna sitta där som värsta pensionären* och beklaga mig över att fjortisarna har mer smink än kläder och skratta åt killarna som försöker springa med byxorna mellan knäna.
Jag är rätt stolt över att jag inte varit en riktigt så död fisk.**

Och än en gång hamnar jag in på något HELT annat än jag tänkte när jag började skriva.

(* Det är inte menat som en förolämpning. Faktiskt.)
(** Jag var en antidöd fisk, som ansträngde mig för att INTE äga några modeplagg.)

En kompis i duschen...

...fast först vill jag tacka mina fantastiska blogg-vänner! Om ni visste hur mycket ert stöd betyder hade ni somnat leende varje kväll!

Så till min dusch-kompis: Efter en hård helg, tre föreställningar på två dagar, har jag tänkt mig en lång, varm och mycket välgörande (och rengörande) dusch. Så bleve inte fallet. Jag upptäckte ungefär halvvägs genom hårtvättandet att jag hade besökare i mitt badrum - en stor, äcklig, fet, glänsande, glufsande spindel! Den satt där, mellan skåpet och väggen, och vässade klorna i väntan på att jag skulle komma nog nära för att vara inom attackeringsräckhåll. Tji fick den, för jag avslutade mitt balsamerande och klev ur. Sen gick jag (sprang faktiskt inte) upp och hämtade maken. GLOFS! sa det när spindeln var ett minne blott, en svart, äcklig, smetig fläck i en bit toapapper - en klar förbättring vad gäller spindlar.

Jo, jag vet att dessa kryp är välgörare på många sätt, de håller borta annat äckligt som kvalster och tygförstörande småkryp, men jag gillar dem inte mer för det. De får gärna finnas, men INTE i min dusch, INTE där jag på något sätt kan ana deras närvaro. (De som sitter i källartrappsvrårna kan jag än så länge förtränga att jag ser, de är bara ruskigt otäcka när jag ska dammsuga bort dem och deras nät.)
Jag hade en i tvättstugelampkupan ett tag... den har inte setts till på ett tag, och jag hoppas innerligt att den är död och ligger bland de övriga liken i botten på lampkupan, för att hänga tvätt med ett öga i lampan är rätt jobbigt. (Stackars mig.)

Jag vet också att dessa varelser (från yttre rymden med ont uppsåt) är totalt ointresserade av mig och förhoppningsvis är rädda för mig tillbaka, men jag äcklas ändå av dem. Jag hade varit mycket lyckligare utan dessa inkräktare av mitt själslugn...

Men nu är den, som sagt, ett minne blott. Nedspolad, förhoppningsvis.
Tack och lov för äkta män utan spindelotrevlighetskänslor.

(Ännu en anledning att gilla detta besynnerliga släkte, med andra ord.) :-D

Textbyte

Kom på att jag skulle skriva den så som jag tycker att det borde ha stått för att ha stämt...

You're not good at any one thing, and that's the problem. (okej då, den stämmer.)
You're some what good at so much - you just don´t do it.
Change is in your blood, but you tend to stick to much for too long.
You are destined for a life of average.

Your strength: Your likeability
Your weakness: You don´t do"
Resten var liksom ointressant. De kunde väl ha valt nåt kul, som
"Your power clothes: High heels and jeans
Your power tool: hammer
Your power word: (kommer inte på nåt, men säger "Bajs!" en hel del...)
Och power colour fick ju gärna vara blått eller grönt, eftersom det skulle funka med min garderog. Fast jag kom på att jag faktiskt äger en mildgul tröja.

Inspirerad av Blue...

...kollade jag min födelsedag. Lite trist att få samma svar som Blue, men kul ändå:

"You're not good at any one thing, and that's the problem.
You're good at so much - you never know what to do.
Change is in your blood, and you don't stick to much for long.
You are destined for a life of travel and fun.

Your strength: Your likeability
Your weakness: You never feel satisfied
Your power color: Bright yellow
Your power symbol: Asterisk
Your power month: May"

Eftersom min make (liksom Blues sambo) fyller år i maj kan det ju räknas som lite fränt, men jag gillar inte gult så värst och är hyfsat nöjd för det mesta. Så nä.. den tror vi inte så värst på.

Listoplistos utmaning går vidare... Fast när jag skrivit färdigt inser jag att det är en ointressant lista. Nå, ni behöver inte läsa.

7 sanningar om mig

1. Jag har enormt svårt för korkade människor och tycker illa om egoister
2. Jag tycker fruktansvärt illa om att frysa (men bor, för att citera Listoplisto, där det är vinter sju månader om året)
3. Jag tycker inte om att äta - det är definitivt ett nödvändigt ONT.
4. Jag är intolerant mot intolerans
5. Jag avskyr nästan ingenting och undviker gärna "aldrig" och "alltid"
6. Jag är rädd för att bli bortglömd, att inte synas
7. Jag avskyr att vara en död fisk (som alltså följer strömmen) (och ändå är jag här, i bloggvärlden, följandes en utmaning... som så många andra...)

Samhällsekonomi

För att fortsätta min kommentar hos Corundum...
Jag kan tycka att det, i de fall där kvinnan ammar, är mer praktiskt att kvinnan är hemma med barnen första året, men det borde vara logiskt för FAMILJEN (så länge det är ekonomiskt hållbart - vilket det självklart BORDE vara) att pappan är hemma år nr två.

Samhällsekonomiskt är det mer hållbart att föräldrar får (åtminstone) ett föräldrapenningsår till:
Det är dyrt med dagis. En dagisplats kostar BETYDLIGT mer än det vi betalar för platsen. Om jag är hemma med mitt barn vinner samhället både kort- och långsiktigt! Kortsiktigt eftersom mitt barn inte upptar en dyr dagisplats, långsiktigt eftersom barnet får en mer genuin etisk värdegrund att stå på. Jag vill i detta på INTET SÄTT nedvärdera våra dagis och dagmammor, de är suveräna och gör ett helt fantastiskt jobb! Men... en mamma och ett-tre barn ger mer kontakt med barnen än tre vuxna (som flest två samtidigt) på 18-20 barn. Långsiktigt ger det alltså, som jag ser det, tryggare barn som inte ställer till en massa ofog genom livet, som har mindre tendens till att störa i klassrummet och mindre tendens att göra livet surt för sin omgivning. De (tror jag) är sålunda även mindre benägna att välta blomkrukor och slå sönder skyltfönster och alltså en långsiktig samhällsvinst i insparade reparations- och rehabiliteringskostnader. Det är billigare att hjälpa ett litet barn än att hjälpa en vuxen. Det sista är ekonomiskt bevisat, kan återkomma om det om så önskas.

Detta förutsätter SJÄLVKLART att det är ekonomiskt hållbart FÖR FAMILJEN. Om föräldrarna inte kan betala sina räkningar är hela upplägget paj, alltså krävs en justering i ersättning och lönefördelning. Jag är fullt medveten om problematiken i att många män inte kan vara hemma med barnen trots att alla i familjen vill det eftersom det då skulle innebära att familjen går under, men hela resonemanget utgår från ett slags utopiskt önsketänkande, som alltså inte är nåt jag anser ska genomföras igår. Läs med sunt förnuft. Snälla. Och jag skulle egentligen vilja sätta "män" inom parentes eftersom många idag tvingas gå med sina halvårsbabysar till dagis just för att de inte har RÅD att vara hemma. Detta oavsett om de är män eller kvinnor eller ensamstående eller tvåsamstående.

Tänk er följande...:
Ena föräldern är hemma första året. Andra året är andra föräldern hemma. Under båda dessa år får föräldrarna samma inkomstbortfall, helt oberoende av vem som är hemma. I mitt utopiska förslag faller 20% bort av den lägre inkomsten BÅDA åren. Himla smart, eller hur? För mattefantaster: Ena tjänar x kr, andra tjänar y kr. X är mindre än y. Under dessa två år blir inkomsten för familjen 2(0,8x+y).
Kostnaden för detta tas i två delar; en (mindre) från det minskade behovet av dagisplatser och en (större) från det minskade behovet av skadegörelseåterställning och vård av missanpassade ungdomar/unga vuxna. (Jo, jag VET att det är generaliserande, men det är liksom MENINGEN.)

Inte för att jag nånsin kommer att våga hoppas på nåt liknande, det är ungefär lika troligt som att "att klä sig kvinnligt" skulle betyda att klä sig i "Heliga Hansson". Men... kanske... nåt ditåt...?

Kvinnist?

Har precis läst inlägget om Feminism på Corundums sida... LÄS DEN!

Till detta vill jag tillägga följande:

Citerat från SAOB (Svenska Akademiens OrdBok, om ni inte visste det), endast för att alla faktiskt kan läsa det här och inte behöver vara inloggad och registrerad:

"FEMININ
fe¹mini⁴n l. fem¹-, l. fe⁴mi~ni¹n l. fem⁴-, l. ³⁰~², adj.; adv. -T.
[jfr dan. o. t. feminin, eng. feminine, fr. féminin; av lat. femininus, till femina, kvinna (jfr EFFEMINERA)]

1) kvinnlig; utmär­kande l. karakteristisk för kvinnan; stundom: kvinnligt vek, förkvinnligad; gärna med en viss ringaktande l. kritiserande biton. Jordens alst­ringsförmåga, väckt af solen har en feminin ca­ racter. EHRENHEIM Phys. 1: 284 (1822). ...

2) språkv. motsv. FEMI­NINUM 1. Ett feminint ord. EHTEGNÉR i 3SAH 6: 226 (1891).

3) [efter fr. rime féminine, eg.: rim som slutar med femininändelsen -e]

(mindre br.) metr. i uttr. feminint rim, versslut o. d., kvinnligt rim OSV.; äv. feminin vers, vers med kvinnligt rim. JGOXENSTIERNA 4: X (1815). ..."

Dessutom vill jag uppmana till ännu mera läsning
1. "Lilith - Adams första hustru" av Anita Gustafsson. Ett ypperligt inlägg inte bara i diskussionen utan även trevlig och underhållande läsning.
2. "Djävulen och Gud" av Mare Kandre. Inte så mycket till tillägg i diskussionen, men underhållande läsning och en rolig vinkling apropå det där med religion...

Så det så.

Felande länk!

Det skulle stå

"Föllsedagar...
http://bluegirl70.blogspot.com/2008/01/konstruktivt-grl-det-finns.html (med Blues sida som direktlänk men som av någon anledning bara försvinner, min kommentar som inte är en del av citatet)
Läs och begrunda!

Apropå födelsedagar... måste ju bara skriva lite." ...

Föllsedagar...

Läs och begrunda!

Apropå födelsedagar... måste ju bara skriva lite.
Jag ÄLSKAR att fylla år! Har sagt det förut och kommer antagligen att säga det MÅNGA gånger till. Med risk för att upprepa mig (ids inte läsa vad jag skrivit om det tidigare) - det finns inte mycket som är bättre än att stå i centrum, framför allt inte den enda dagen på året när man verkligen FÅR gilla att stå i centrum!

Min 30-årsfest var kanon - massor av glada människor som jag tycker om (men som inte nödvändigtvis gillar varandra...) som alla är där för att fira att just JAG fyller år, med god mat och dans och roliga upptåg och ... lite mindre roliga lekar... Varför ska man förresten envisas med att leka fåniga (och ofta pinsamma) lekar när folk samlas för att ha roligt?
Ser fram emot att fylla 40. Det är bara fem år kvar, och sålunda är jag snart på rätt sida om 40 (är nu alltså på rätt sida om 30). För det kommer vår fest för att förnya giftas-löftena (ska ske vart tionde år är det tänkt) och jag ser fram emot festen! Fast den måste jag ju dela med maken... :-) Inga paket, bara mat och fest och dans och socialiteter! Härligt! Och alla är där för MIN (och makens, förstås) skull! (Så boka in helgen i närheten av 15 juli 2010 redan nu!)

Vad skulle jag göra om maken glömde bort mig? Ingen aning. Vill inte veta heller. Eftersom jag anstränger mig så för att alla ska minnas mig brukar det inte vara något problem, fast jag tror att han skulle minnas ändå. Vi har dessutom en kalender liggande vid telefonen, där jag skrivit in - med STORA bokstäver - alla som fyller år i förhoppning om att jag ska komma ihåg att gratta, och jag tror att även maken läser i den emellanåt. :-)
Värre är nog att jag glömmer bort mina nära och kära! Jag försöker komma ihåg... men är tyvärr alldeles för ofokuserad för att hålla nåt alls i huvvet särskilt länge. Har alldeles för många järn i elden (med betoning på FÖR många) för att komma ihåg vad jag skulle gjort igår, blev det inte gjort igår blir det inte gjort. Om inte någon vänlig själv påminner mig, förstås.

Nu babblar jag och kommer "ur spår". Äsch. Dags att dricka ur cidern och gå och lägga mig, kanske? Ska upp och träna dans inför februariföreställningarna imorgon... Usch. Fast kul. Men usch. Varför måste man träna för? Varför är vi inte alla superbegåvade (och klonade i massor så att Alfa-jag kan vara hemma med barnen och bara myyyyysa) så att vi inte behöver lägga ALLA helger i januari för att träna?

För att fortsätta babbla om annat än rubriken informerar om, kan jag dock meddela att föregående helg INTE användes till att träna. Den användes istället till att sitta vaken med en falsk-kruppande son (den minsta) och det är INTE något jag rekommenderar. Varken att vaka eller att ha barn med falsk krupp.
(Fråga mig inte varför det heter falsk krupp, för det vet jag inte. Krupp = difteri, falsk krupp = propp i halsen av för mig okänd anledning, ungen kunde inte andas och vi satt på lassa i massa timmar för diverse provtagningar, inhalering av adrenalin och nåt, kortisontabletter i flytande form och mera inhalering. För sonen, alltså, även om mamma fick en dutt inhalation i bara farten. Inte kul, det heller, kan jag meddela.) Har VAB-at hela veckan, vilket inte heller är särskilt underhållande när varken minioren eller undertecknad fått sova särskilt mycket, (och jag upprepar "särskilt" en hel del, ser jag) och känner mig lagom urlakad och ointressant... Att så kliva upp kl 09 imorgon för att dansa och instruera känns JÄTTELOCKANDE (inte)...

Nu ska jag sluta beklaga mig, det kommer säkert att kännas bra bara jag är där. Och framför allt imorgon när jag kommer hem efter två dagars dansande, då kommer jag att vara rätt nöjd med mig själv och "gänget". :-)
Natti natti!

Citerade kommentarer

Eftersom jag inte kunde sagt det bättre själv citeras Listoplisto från kommentar-rutan från föregående inlägg:

"Jag blir allra allra aaaaaaaallra tröttast på att det så ofta framstår som att jämställdhet går ut på att skära könsorganen av alla människor, raka av dem håret och klä alla i exakt likadana gråa kläder.

Det stör mig för att det i själva verket är TVÄRTOM. Jämställdhet handlar ju om att alla ska få vara sig SJÄLVA, inte vara det de förväntas vara för att de är män eller kvinnor. Om Anna vill jaga älg så ska hon kunna göra det utan att hennes jaktlagskompisar ska undra vad som är fel på henne.
Och om Bosse vill gå en balettkurs eller lära sig virka så ska han kunna göra det utan att få frågan om han är bög.

Jämställdhet är ALLT annat än grått och likriktande. Jämställdhet är kanske det mest färgglada som finns, för jämställdhet innebär människor som kan vara de individer som de ÄR, inte de "människor av ett visst kön med vissa intressen och preferenser" som de förväntas vara på grund av det som dinglar (eller inte) mellan benen.

Jag tror faktiskt att det är väldigt få som slåss för millimeterrättvisa på det där topless-viset. Men de får alltid stort utrymme, för det låter mycket mer lattjo att diskutera såna "heta" frågor än att prata om det som EGENTLIGEN är viktigt, d.v.s våra normer och värderingar och varför vi tillåter oss själva att begränsa oss och peta in oss själva (och våra barn) i pojk- och flicklådor bara för att det "ska vara så"... när det istället finns en stor och färgglad värld UTANFÖR lådorna."

Årets första

...inlägg får handla om så triviala ting som radio. Lyssnar gärna på Mix Megapol (inte ens SMYGreklam!), i morse Adam&Gry som diskuterade badhus tillsammans med Anders Timell. (Jo, det är Martins bror.) Det har tydligen startats en rörelse för "kvinnans rätt att bada topless på badhus"...

Suck. Än en gång visar dumheten sitt ansikte. Eller sina bröst, vilket som passar läsaren bättre, fritt val. Någon (minns tacksamt inte vem) har tydligen skrivit en artikel eller liknande där hon frågar varför inte mannen måste skyla sina bröst, för ´varför är just kvinnobröst så sexifierade´ eller nåt sånt. Som om någon bestämt att så är fallet?...
Jag går nu och väntar på artiklar om "mannens rätt till kjol" och liknande, det borde kanske startas stödrörelser för mäns sminkrätt och föda-barn-rätt och...

VI ÄR OLIKA!!!
Vi är dessutom nästan lika olika INOM könen som MELLAN, och borde tillåtas få vara det! Jag är SÅ URBOTA LEDS på alla er som försöker likrikta oss, som försöker få andra att tro på ert läppfladder om att vi ska vara så j-a lika!

Jag ser att mitt inlägg inte är logiskt följbart (vilket är fullkomligt logiskt eftersom det är jag som skriver) men det är helt ok eftersom det är min blogg och jag inte står i talarstolen för något parti. Jag önskar att någon kunde uttala detta på ett lättförståeligt och kort-och-koncist sätt, så att jag fick kopiera det till min blogg (självklart med hänvisning till källan)!

Snälla, öda inte mer energi på att försöka klämma in mskor i små fyrkantiga, gråa lådor! Tänk om all energi som idag läggs på dylika diskussioner skulle läggas på att miljöpåverka, eller på att rädda misshandlade barn, eller vad som helst som skulle göra någon VERKLIG SKILLNAD i samhället? Huruvida tjejer ska bada i trosor eller i baddräkt känns totalt ointressant (och totalt UTE) när man ser på det stora hela.

Och varför i hela friden lägger jag energi på det då?